27.2.2020/859

Frågan gällde om de i barnskyddslagen föreskriva förutsättningarna för omhändertagande av barn och placering i vård utom hemmet uppfylldes.

Förvaltningsdomstolen hade avslagit ansökan om omhändertagande och placering i vård utom hemmet. Förvaltningsdomstolen konstaterade i sina beslutsskäl att uppväxtförhållandena i hemmet hotade att allvarligt äventyra barnets hälsa eller utveckling på det sätt som avses i 40 § i barnskyddslagen, och att stödåtgärderna inom öppenvården var otillräckliga. Förvaltningsdomstolen ansåg ändå att den av sökanden föreslagna fosterfamiljen inte som vårdplats utom hemmet motsvarade barnets bästa. Enligt förvaltningsdomstolen var barnets placering i nämnda fosterfamilj, oberoende av förhållandena i hemmet, inte förenlig med barnets bästa.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut på besvär av en representant för stadens socialväsen. Ansökan om omhändertagande godkändes och barnet placerades i den plats för vård utom hemmet som föreslagits i högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen framförde i sina beslutsskäl bland annat följande:

När förutsättningarna för omhändertagande enligt 40 § i barnskyddslagen uppfylls, uppstår samtidigt en skyldighet att omhänderta och ordna vård utom hemmet. I de fall där någon part motsätter sig omhändertagandet avgörs ärendet av förvaltningsdomstolen enligt 43 § 2 mom. i barnskyddslagen. En av förutsättningarna för omhändertagande är att placeringen i vård utom hemmet bedöms vara i enlighet med barnets bästa. Bedömningen av om placering i vård utom hemmet motsvarar barnets bästa görs ur ett vidare perspektiv än bedömningen av en given plats för vård utom hemmet. Därför kan man inte anse att förutsättningarna för omhändertagande inte uppfylls på den grunden att den i ansökan förslagna enskilda platsen för vård utom hemmet inte kan anses motsvara barnets bästa. När förutsättningarna för omhändertagande uppfylls ska ett barn alltid anvisas en plats för vård utom hemmet som motsvarar barnets behov med beaktande av vad som föreskrivs i 50 § i barnskyddslagen.

När förutsättningarna för omhändertagande enligt 40 § i barnskyddslagen uppfylls, uppstår en skyldighet för förvaltningsdomstolen att omhänderta barnet och ordna dess vård utom hemmet. Därför ska förvaltningsdomstolen, i sista hand med stöd av sin skyldighet enligt 33 § i förvaltningsprocesslagen (586/1996) att utreda ärendet å tjänstens vägnar, uppmana sökanden att genom tilläggsutredning eller en ändring i ansökan uppge en annan plats för vård utom hemmet.

Förvaltningsdomstolen har inte på de grunder som framförts och som gäller en enskild plats för vård utom hemmet, utan att begära tilläggsutredning, kunnat avslå ansökan om omhändertagande i en situation där den först har ansett att uppväxtförhållandena i hemmet hotar att allvarligt äventyra barnets hälsa eller utveckling och att stödåtgärderna inom öppenvården varit otillräckliga.

Högsta förvaltningsdomstolen prövade omedelbart ansökan om omhändertagande och godkände ansökan. Den i högsta förvaltningsdomstolen föreslagna fosterfamiljen uppfyllde barnets behov på det sätt som föreskrivs i 50 § i barnskyddslagen och motsvarade med beaktande av grunderna för omhändertagandet barnets bästa.

Barnskyddslagen 4 §, 40 §, 43 § 2mom., 44 § och 50 §

Förvaltningsprocesslagen (586/1996) 33 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Anne E. Niemi, Janne Aer, Petri Helander, Toomas Kotkas och Antti Pekkala. Föredragande Anne Rautiainen.