Annat beslut 97/2018

Ärende Besvär som gäller godkännande av förnyelseplan före förnyelseavverkning

Ändringssökande A

Beslut som överklagas

Ålands landskapsregering 15.12.2016 nr 826 N4

Ärendets tidigare handläggning

Ålands landskapsregering har med sitt överklagade beslut avslagit A:s anhållan om förnyelseavverkning i Saltvik enligt förnyelseplan MB 28/16 till den del den avser förnyelseavverkning på figur nr. 64 enligt bifogad karta och enligt skogsbruksplanen eftersom den föreslagna avverkningen i sin helhet berör en förkastning.

Landskapsregeringen har anfört följande skäl för sitt beslut:

En förkastning är, enligt landskapsförordningen (1998:66, § 11) om skogsvård, en hänsynskrävande biotop som är viktig för skogens biologiska mångfald. Inom området förekommer även växterna lind och tibast, vilka är fridlysta enligt landskapsförordningen (1998:113, § 4) om naturvård.

Vid skogsbruk i en hänsynskrävande biotop och dess närmiljö får inte sådana skötselmetoder användas som kan äventyra biotopens särart och betydelse. Med en biotops närmiljö avses den zon där träd-, busk- och fältskiktet samt hydrologin skapar vegetationsförhållanden och ett mikroklimat som är nödvändigt för bevarandet av biotopens särart. En förnyelseavverkning kan enligt landskapsregeringen inte utföras utan att biotopens särart och betydelse äventyras. Vidare får inte en fridlyst växtart avlägsnas, dödas eller påverkas på ett sådant sätt att artens fortplantning eller fortsatta existens äventyras.

Landskapsregeringen konstaterar vidare att förkastningen ska sparas enligt den skogsbruksplan som finns för fastigheten och att fastigheten är ansluten till skogscertifieringssystemet PEFC, vars 10:e kriterium kräver att särdrag hos i lag skyddade värdefulla livsmiljöer bevaras.

Handläggning i högsta förvaltningsdomstolen

A har yrkat att landskapsregeringens beslut ska upphävas till den del anhållan om förnyelseavverkning på figur 64 har avslagits. I annat fall bör Ålands landskapsregering lösa in virket för hela figuren till fullt leveransvärde samt tillväxt för 30 år.

A har i sina besvär anfört bland annat följande:

I anhållan anges att A ämnar avverka den del av figuren vilken inte berörs av rasbranten. Endast en del av figuren berörs av rasbranten. Till övriga delar borde således avverkningsrätt beviljas. Speciellt den nordvästra delen samt södra delen kan omöjligt anses beröras av rasbranten.

Vid en muntlig kontakt med skogsbruksingenjören vid Ålands landskapsregering sade han att man vid fältsyn ansett ifrågavarande figur som en helhet. En myndighet borde inte godtyckligt kunna agera enligt detta synsätt utan endast i detta fall beakta biotopens gränser och till övriga delar tillåta avverkning.

I landskapsregeringens beslut nämns att fastigheten har en gällande skogsbruksplan där det är angivet att förkastningen eller rasbranten skall sparas. Denna skogsbruksplan är uppgjord av Ålands landskapsregering. I skogsbruksplanen står skrivet att avgränsning vid eventuell avverkning görs minst ned till rasmaterialets slut. Således talar även detta emot att förhindra avverkning av hela figur 64. Enligt detta synsätt borde således avverkning vara tillåten där rasmaterialet tar slut.

Vid en avverkning på grannfastigheten för några år sedan fanns även en rasbrant. Där gjordes avgränsningen på ett betydligt annorlunda sätt. Avverkning tilläts där ända fram till rasbrantens början.

I sitt beslut skriver Ålands landskapsregering att avslag gjordes redan 17.12.2004 för samma figur och att inget ändrat som skulle motivera ett annat beslut denna gång. Dock godkändes en förnyelseplan för samma figur redan 29.1.1988. Enligt samma logik borde en förnyelseplan nu godkännas eftersom ingenting ändrat sedan 1988.

Ålands landskapsregering har inkommit med ett yttrande. Landskapsregeringen har yrkat att besvären ska förkastas samt att av besvären föranledda rättegångskostnader och avgifter ska påföras ändringssökanden.

Landskapsregeringen har i sitt yttrande anfört bland annat följande:

En förnyelseavverkning som avser en yta större än 0,5 hektar får enligt 4 § landskapslagen om skogsvård inte påbörjas innan en förnyelseplan godkänts av landskapsregeringen. Av förnyelseplanen ska det enligt 6 § landskapslagen om skogsvård framgå på vilket sätt natur-, landskaps- och fornminnesvärden beaktats samt om i 12 § avsedda biotoper (livsmiljöer) berörs och hur de beaktats.

Bestämmelser om skyddsvärda objekt finns i 5 kap. 12 § landskapslagen om skogsvård. Av denna följer att om det i ett skogsbestånd finns biotoper som är viktiga för bevarandet av den biologiska mångfalden ska avverkning och andra åtgärder där utföras så att dessa biotopers särart och betydelse inte äventyras, om inte detta innebär en olägenhet som inte är ringa vid fastighetens användning för fastighetsägaren eller en innehavare av en särskild rättighet.

I enlighet med landskapslagen om skogsvård 1 § 2 mom. har den som bedriver skogsbruk ett ansvar att beakta den biologiska mångfalden och skogens mångsidiga utnyttjande. Samma andemening finns även i Finlands grundlag där 20 § stadgar att var och en bär ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet.

Bestämmelser om biotopskydd infördes i den åländska skogslagstiftningen är 1998. Efter att denna lagstiftning trätt i kraft lät landskapsregeringen åren 2000–2004 utföra en inventering av skogsvårds- och naturvårdslagens skyddade biotoper i syfte att ge hjälp och vägledning till de aktiva inom skogsbruket så att skador på de skyddade biotoperna kan undvikas. Inventeringen gjordes av en biologiskt utbildad och sakkunnig person som anställdes för ändamålet.

Den aktuella figuren klassificeras redan i inventeringen år 2002 som en förkastning, vilken är en särskilt hänsynskrävande biotop enligt 11 § 3 punkten landskapsförordningen om skogsvård. Av beskrivningen framgick att biotopen utgjordes av en beskuggad bergvägg med mossbevuxna lodytor och stenblock och att trädbeståndet befann sig i naturtillstånd med riklig förekomst av död ved. Vidare noterades förekomst av lind, tibast och myska på området. Redan vid inventeringen gjordes bedömningen att hela den aktuella figuren borde lämnas orörd för att bevara naturvärdena i förkastningen och dess närmiljö och att avgränsningen skulle göras till rågränsen. Denna information har landskapsregeringen även bifogat i sina beslut till sökanden.

Förkastningens och trädbeståndets beskuggande effekt skapar ett fuktigt och svalt mikroklimat i dess närmiljö för krävande arter av bland annat mossor, lavar, svampar och ormbunksväxter. Närmiljön utgörs i detta fall av skogsbeståndet vid förkastningen. Skogsbeståndet skiljer sig markant från omgivande bestånd och är i medeltal endast en dryg trädlängd brett. Speciellt värdefulla är förkastningar där trädbeståndet är i naturtillstånd med hög andel död och rötad ved av olika trädslag och i olika nedbrytningsstadier, vilket det finns rikligt av på den aktuella figuren.

Landskapsregeringen avslog redan den 17 december 2004 en anhållan från A om kalavverkning av den aktuella figuren. Landskapsregeringens motivering var då den samma som i det nu aktuella fallet. A anförde den gången inget besvär över avslaget.

Inför landskapsregeringens beslut av den 15.12.2016 gjordes en ny prövning av biotopens och dess närmiljös naturvärden och avgränsning, varvid det konstaterades att dessa fortsättningsvis var intakta och att inget ändrat som skulle motivera en annan syn på skyddsvärdet än vad landskapsregeringen tidigare haft. Med tanke på den stora andelen rötad ved som förekommer i biotopens närmiljö, har naturvärdet snarare stärkts sedan 2004.

A anför i sitt besvär att en förnyelseplan för samma figur godkändes av landskapsstyrelsen (dåvarande landskapsregeringen) redan den 29 januari 1988. Beslutet år 1988 grundade sig på 2 § landskapslagen (ÅFS 8/1968) om enskilda skogar, vilken upphävdes den 1 september 1998 då den nya landskapslagen om skogsvård trädde i kraft. Avverkningstillståndet enligt landskapslagen om enskilda skogar var tidsbegränsat och gällde endast till utgången av år 1990. I och med den nya landskapslagen om skogsvård infördes bestämmelser om biotopskydd som helt saknats i den tidigare lagstiftningen.

En skogsbruksplan är inte juridiskt bindande. Skrivningen i fastighetens skogsbruksplan beskriver biotopen som en rasbrant, medan den i verkligheten främst utgörs av en förkastning där andra krav på närmiljön kan krävas. I vissa delar av biotopen finns även nedrasade block och stenar, vilka kan tolkas som rasbranter. Dessa partier ingår dock i förkastningen och utgör en del av dess särprägel. Oaktat detta innebär inte skrivningen i fastighetens skogsbruksplan om att avgränsning vid eventuell avverkning ska göras minst ned till rasmaterialets slut att det per automatik skulle vara möjligt att avverka ända fram till rasmaterialets slut. Av skogsbruksplanen framgår även att närmiljöns exakta bredd ska fastställas i samband med eventuella skogsbruksåtgärder på figuren, vilket landskapsregeringen gjort i samband med sina beslut den 17.12.2004 och den 15.12.2016.

Då avgränsningen av en biotops närmiljö ska göras måste varje fall bedömas var för sig utgående från just de förutsättningar som finns i det aktuella fallet. Den avverkning som tidigare gjordes på grannfastigheten berörde en helt annan typ av biotop, en flack rasbrant där förkastningen saknades. En avgränsning vid en biotop kan inte per automatik överföras till en annan eftersom varje område är unikt. Vid bedömningen måste man se till biotopens helhet för att inte skada delar av biotopen eller för att inte äventyra biotopens särart och betydelse. Man kan inte plocka ut valda delar av biotopen som delvis avviker från helheten eftersom dessa ingrepp skulle påverka biotopens skyddsvärde negativt. En förnyelseavverkning enligt sökandens önskemål skulle radikalt påverka beskuggningseffekten och mikroklimatet i biotopen och dess närmiljö. Sökanden verkar inte ha klart för sig att biotopen även innefattar dess närmiljö.

Som framgår av resonemanget ovan har landskapsregeringens bedömning av figurens avgränsning inte varit godtycklig, utan grundat sig på biologiska förutsättningar för att bevara biotopens särart och betydelse.

Landskapsregeringen konstaterar vidare att den aktuella figuren uppgår till cirka 0,8 hektar och att hela biotopen, inklusive bergsimpedimenten, omfattar cirka 1,5 hektar. Sökanden uppger att skogsfastigheten omfattar 145 hektar växtlig skogsmark. I fastighetens skogsbruksplan uppskattas den växtliga skogsmarken till cirka 152 hektar och den totala skogsbruksmarken på fastigheten till cirka 224 hektar. Totalarealen för hela fastigheten Södergård uppgår enligt fastighetsregistret till 243,3 hektar. Den sökande äger även andra skogsfastigheter.

Högsta förvaltningsdomstolen har genom sitt tidigare beslut av den 17.9.2004 liggarnummer 2342 tolkat begreppet "ringa olägenhet" för fastighetsägaren vid fastighetens användning i samband med biotopskydd. I detta fall betraktades ett 1,0 hektar stort område som ringa i förhållande till såväl fastighetens produktiva (växtliga) skogsmarksareal på 61,4 hektar som till fastighetens totalareal på 206,6 hektar.

Utgående från ovannämnda resonemang måste även de åtgärdsbegränsningar som landskapsregeringen påfört A genom sitt beslut av den 15.12.2016, att inte bevilja avverkningstillstånd för 0,8 hektar, betraktas som ringa vid fastighetens användning och måste anses utgöra en sådan hänsyn som en skogsbrukare är skyldig att vidta enligt landskapslagstiftningen om skogsvård.

A har inkommit med ett genmäle och anfört bland annat följande:

Förkastningar och rasbranter är likartade biotoper med likartade naturvärden. Som skogsägare är det omöjligt att veta vad som gäller då samma myndighet har olika tolkningar för samma område.

Att existensen för lind och tibast på fastigheten skulle vara hotad vid en avverkning är ogrundad då det finns riklig förekomst av såväl lind som tibast på andra platser på fastigheten. Bland annat finns det ett lindbestånd av 1,1 hektar som A på frivillig väg ämnar freda.

På fastigheten är huvudsyftet att bedriva ett ekonomiskt bärkraftigt skogsbruk. Redan nu begränsas skogsbruket på fastigheten på många sätt. Bland annat berörs skogsbruket av en lång strandlinje, cirka 2,5 kilometer, där en skyddszon på minst 10 meter måste lämnas. Därtill kommer tidigare nämnt lindbestånd där ett ekonomiskt skogsbruk inte kan bedrivas. Således är begränsningarna redan nu betydande. Att få ytterligare begränsningar gör att begreppet ringa olägenhet inte kan omfattas.

Enligt 12 § i landskapsförordningen om skogsvård, som gäller skötsel av särskilt hänsynskrävande biotoper, skulle avverkning vara möjlig.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

1. Högsta förvaltningsdomstolen avvisar A:s yrkande om att Ålands landskapsregering ska lösa in virket för figur 64.

2. Högsta förvaltningsdomstolen har i övrigt prövat ärendet och avslår besvären.

Skäl till högsta förvaltningsdomstolens avgörande

1. Yrkandet om inlösning

Ålands landskapsregerings överklagade beslut gäller tillstånd till förnyelseavverkning enligt förnyelseplan MB 28/16 på A:s fastighet Södergård 736-430-1-50. A har i sina besvär i högsta förvaltningsdomstolen yrkat att Ålands landskapsregering ska lösa in virket för figur 64 till fullt leveransvärde samt 30 års tillväxt i det fall att avverkningsrätt inte beviljas. Högsta förvaltningsdomstolen är inte behörig att som första instans pröva ett yrkande om att Ålands landskapsregering ska lösa in virket för figur 64. Yrkandet ska därför avvisas utan att prövas i sak.

2. Godkännande av förnyelseplan före förnyelseavverkning

Tillämpade rättsregler

Enligt 4 § 1 mom. i landskapslagen (ÅFS 1998:83) om skogsvård får en förnyelseavverkning som avser en större yta än en halv hektar inte påbörjas innan en förnyelseplan godkänts av landskapsstyrelsen (numera landskapsregeringen).

Enligt 6 § 1 mom. samma lag ska av en förnyelseplan framgå avverknings- och förnyelsesättet och på vilket sätt natur-, landskaps- och fornminnesvården beaktats samt om i 12 § avsedda biotoper berörs och hur de beaktats.

Enligt 12 § 1 mom. samma lag ska, om det i ett skogsbestånd finns biotoper som är viktiga för bevarandet av den biologiska mångfalden, avverkning och andra åtgärder där utföras så att dessa biotopers särart och betydelse inte äventyras, om inte detta innebär en olägenhet som inte är ringa vid fastighetens användning för fastighetsägaren eller en innehavare av en särskild rättighet.

Enligt 12 § 2 mom. samma lag finns bestämmelser om skyddsvärda objekt samt ersättning för åtgärdsinskränkningar i landskapslagen om naturvård (ÅFS 1998:82) och i landskapslagen om fornminnen (ÅFS 1965:9) samt i bestämmelser som är utfärdade med stöd av sagda lagar.

I 11 § i landskapsförordningen (ÅFS 1998:86) om skogsvård anges särskilt hänsynskrävande biotoper som är viktiga för bevarandet av den biologiska mångfalden. Enligt 11 § 3 punkten är rasbranter, förkastningar och grottor biotoper i geologiska och geomorfologiska formationer.

Enligt 12 § 1 mom. samma förordning ska vid skogsbruk i en särskilt hänsynskrävande biotop och dess närmiljö sådana skötselmetoder användas samt den tidpunkt nyttjas för avverkning eller utforsling, som inte äventyrar biotopens särart och betydelse. Med en biotops närmiljö avses enligt 2 mom. samma paragraf den zon där träd-, busk- och fältskiktet samt hydrologin skapar vegetationsförhållanden och ett mikroklimat som är nödvändigt för bevarandet av biotopens särart. Tillåtna åtgärder är enligt 3 mom. samma paragraf i allmänhet försiktig avverkning, fällning av enskilda träd, upptagning av enskilda fläckar med hacka, plantering och sådd samt andra åtgärder som inte skadar biotopens särdrag och betydelse.

Utredning i ärendet

Ålands landskapsregering har med sitt överklagade beslut avslagit A:s anhållan om godkännande av förnyelseplan för fastigheten Södergård 736-430-1-50 till den del den avser förnyelseavverkning på figur nummer 64. Enligt förnyelseplanen ämnar skogsägaren avverka den del av figuren som ej berörs av rasbranten. Arealen på det i besvären avsedda området är enligt förnyelseplanen 0,8 hektar.

I en bilaga till förnyelseplan beskrivs de planerade skogsbruksåtgärderna på följande sätt: "Figur 64 utgörs av en rasbrant som är skyddad enligt skogsvårdslagen. Det innebär att rasbranten och dess närmiljö skall lämnas utanför alla åtgärder som till exempel avverkning och röjning av träd och buskar samt döende och döda träd. Avgränsningen görs minst ned till rasmaterialets slut. Närmiljöns exakta bredd fastställs i samband med eventuella skogsbruksåtgärder på figuren. Eventuell avverkning i anslutning till rasbranten bör utföras så att fällningen riktas bort från branten."

Landskapsregeringen har i sitt beslut anfört att den föreslagna avverkningen på figur nummer 64 i sin helhet berör en förkastning. Enligt en 12.9.2002 daterad bilaga med information om den skyddade biotopen är arealen av skyddade objekten på fastigheten Södergård 1,5 hektar. Om behandling och avgränsning konstateras att för att naturvärdena ska bevaras bör förkastningen och dess närmiljö lämnas orörd. Avgränsningen görs till rågränsen.

Betydelsen av förkastningen beskrivs på följande sätt: "Beskuggade förkastningar är viktiga att bevara eftersom de ofta urskiljer sig från den omgivande skogen genom en fuktig och sval livsmiljö där krävande arter av bland annat mossor, lavar och ormbunksväxter kan förekomma. Speciellt värdefulla är förkastningar med naturvärden i form av död ved i olika nedbrytningsstadier. Ett trädbestånd i naturtillstånd är viktigt för många arter som kräver en oavbruten följd av levande bestånd och rötad ved."

Rättslig bedömning

Rasbranter och förkastningar är enligt 11 § 3 punkten i landskapsförordningen om skogsvård särskilt hänsynskrävande biotoper som är viktiga för bevarandet av den biologiska mångfalden. Biotopens och dess närmiljös naturvärden och avgränsning på figur nummer 64 av fastigheten Södergård har beskrivits redan år 2002, och enligt den information som fastighetsägaren då har fått är det fråga om en förkastning som med dess närmiljö omfattar en areal av 1,5 hektar.

Enligt 12 § 1 mom. i landskapslagen om skogsvård ska avverkning där utföras så att dessa biotopers särart och betydelse inte äventyras, om inte detta innebär en olägenhet som inte är ringa vid fastighetens användning för fastighetsägaren. A har i sina besvär anfört att förnyelseavverkningen enligt förnyelseplanen på ett område med arealen 0,8 hektar inte skulle äventyra biotopens särart och betydelse. I förnyelseplanen har det dock hänvisats bara till biotopen rasbrant och inte till biotopen förkastning. Det i besvären avsedda området skulle befinna sig helt inom avgränsningen av den skyddade biotopen. Enligt förnyelseplanen skulle det inte heller vara fråga om sådana tillåtna åtgärder som nämns i 12 § 3 mom. i landskapsförordningen om skogsvård.

Arealen på det i besvären avsedda området omfattar 0,8 hektar, vilket är en betydande del av den i förnyelseplanen avsedda arealen på 6,4 hektar, men är ringa i förhållande till arealen på hela fastigheten Södergård. Bevarandet av den ifrågavarande biotopens särart och betydelse genom att inte godkänna planen för förnyelseavverkning inom figur nummer 64 innebär en olägenhet som är att betrakta som ringa vid fastighetens användning.

Ärendet har avgjorts av president Pekka Vihervuori samt justitieråden Hannu Ranta, Mika Seppälä, Kari Tornikoski och Jaakko Autio. Föredragande Tuire Taina.