HFD:2015:31

Arvlåtaren, som vid sitt frånfälle var bosatt i Finland, hade i Spanien haft egendom, för vilken hans bröstarvingar betalat arvsskatt i Spanien. Den skatt som de i Finland bosatta arvingarna hade betalat till Spanien hade avräknats från den arvsskatt som påförts i Finland. Den arvsskatt som en i Luxemburg bosatt arvinge, A, hade betalat till Spanien hade däremot inte avräknats från den arvsskatt som påförts i Finland. Eftersom Luxemburg inte hade påfört A någon arvsskatt för den egendom som arvlåtaren hade i Spanien, kunde dubbelbeskattningen inte undanröjas genom åtgärder av Luxemburg.

Tillämpningen av villkoret i 4 § 2 mom. i lagen om skatt på arv och gåva att arvingen ska vara bosatt i Finland skulle ha medfört att för arvingen A inte skulle ha skett någon avräkning av den skatt som han hade betalat i Spanien, vilket i sin tur skulle ha inneburit att han objektivt sett skulle ha blivit tvungen att vid arvsbeskattningen i Finland enbart till följd av sin boningsort betala mera skatt än i Finland bosatta arvingar i motsvarande ställning. I A:s fall inskränkte detta lagrum således principiellt den fria rörligheten för kapital och stod i strid med den princip om fri rörlighet för kapital som unionsrätten tryggar. Av förarbetena till lagrummet framgick inte heller att det skulle ha funnits sådana med allmänt intresse förknippade tvingande skäl vilka skulle ha kunnat legitimera en inskränkning av den fria rörligheten för kapital. Kravet i 4 § 2 mom. i lagen om skatt på arv och gåva om att avräkning av utländsk skatt gällde endast i Finland bosatta personer skulle i ljuset av unionsdomstolens rättspraxis anses stå i strid med artikel 63.1 FEUF. Följaktligen fick A från den arvsskatt som han skulle betala i Finland dra av den skatt som han i Spanien betalat för samma egendom.

Lagen om skatt på arv och gåva 4 §

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) artiklarna 63 och 65