HFD:2016:180

Beskattning av personlig inkomst – Tilläggsskatt för pensionsinkomst – Likabehandling – Diskriminering – Ålder – Grundlagen – Ingen uppenbar konflikt – Tillämpningsområdet för unionsrätten – Europeiska människorättskonventionen

Årsboksnummer: HFD:2016:180
Givet: 15.11.2015
Liggarnummer: 4836
Diarienummer: 3827/2/13
ECLI: ECLI:FI:HFD:2016:180

Förskottsinnehållningsprocenten för C, vars pensionsinkomst för skatteåret 2013 var cirka 460 000 euro, hade bestämts så att enligt 124 § 1 och 4 mom. i inkomstskattelagen hade en 6 procents tilläggskatt beräknats på pensionsinkomsten till den del som den efter pensionsinkomstavdraget överskred 45 000 euro. I sina besvär i högsta förvaltningsdomstolen hade C anfört att inkomstskattelagens bestämmelser om tilläggsskatt på pensionsinkomst står i strid med Europeiska unionens rättsakter om förbud mot åldersdiskriminering och således i strid med lagen om likabehandling (21/2004) och att bestämmelserna därför enligt 106 § i Finlands grundlag borde lämnas utan avseende, eftersom de står i strid med 6 § i grundlagen.

Högsta förvaltningsdomstolen begärde förhandsavgörande av unionens domstol om huruvida unionens rättsregler om åldersdiskriminering var tillämpliga i målet. I sin dom ansåg unionens domstol att en nationell lagstiftning angående en tilläggsskatt på inkomster från ålderspension inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet för rådets direktiv 2000/78/EG och därmed inte heller av artikel 21.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Tilläggsskatten på pensionsinkomst kunde således inte anses stå i strid med Europeiska unionens rättsregler om förbud mot åldersdiskriminering och således inte heller i strid med lagen om likabehandling (21/2004).

Således gällde det för högsta förvaltningsdomstolen att ta ställning till om det enligt 106 § i grundlagen skulle strida mot grundlagen att i det mål som det vara fråga om tillämpa bestämmelserna i 124 § 1 och 4 mom. i inkomstskattelagen om tilläggsskatt för pensionsinkomst och om 6 § i grundlagen skulle ges företräde, så att inkomstskattelagens nyss nämnda bestämmelser om tilläggsskatt på pensionsinkomst skulle lämnas utan avseende.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att bestämmelserna om tilläggsskatt på pensionsinkomst åtminstone indirekt grundade sig på en persons ålder.

Efter att ha bedömt syftet med bestämmelserna om tilläggsskatt på pensionsinkomst, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att lagstiftaren skulle anses i första hand ha lagt skatten på pensionstagare med höga inkomster till följd av att deras betalningsförmåga och för att på detta sätt nå skattepolitiska målsättningar. Denna till skattebetalningsförmågan kopplade grund, vilken enligt förarbetena till inkomstskattelagen var det primära syftet med tilläggsskatten för pensionsinkomst, motsvarade de målsättningar som allmänt har förknippats med det finska inkomstskattesystemet och var i sig en sådan grund beträffande vilken lagstiftaren hade samhällspolitisk prövningsrätt. C kunde anses höra till de pensionstagare med hög betalningsförmåga som avsågs i lagens förarbeten. Genom den tilläggsskatt som C skulle betala för sin pensionsinkomst hade C:s skattegrad visserligen kommit att bli högre än en löntagares, oberoende av om de löntagaravgifter som en löntagare skulle betala beaktades eller inte. Trots detta och när den i lagens förarbeten nämnda målsättningen att få äldre arbetstagare att förlänga sin arbetskarriär inte längre kunde anses aktuell för C:s vidkommande, då han under skatteåret fyllt 65 år, stod det inte enligt bestämmelsen om likställdhet i 6 § i grundlagen eller heller annars på det sätt som avses i 106 § i grundlagen i uppenbar strid med grundlagen att tillämpa bestämmelserna i 124 § 1 och 4 mom. i inkomstskattelagen om tilläggsskatt för pensionsinkomst, när man beaktade C:s skattebetalningsförmåga och de till skattebetalningsförmågan relaterade godtagbara syftena med dessa bestämmelser. Europeiska människorättskonventionen, som ska tjäna som ledning vid tolkningen av grundlagens bestämmelser om grundläggande rättigheter, kunde med hänsyn till bland annat Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis inte anses ställa ytterligare krav i saken. De unionsrättsliga bestämmelserna om likställdhet blev inte tillämpliga.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog besvären och fastställde förvaltningsdomstolens slutsats.

Finlands grundlag 6 § 1 och 2 mom., 22 § och 106 §

Inkomstskattelagen 124 § 1 och 4 mom. (785/2012)

Europeiska människorättskonventionen artikel 14, artikel 1 i det 1:a tilläggsprotokollet samt artikel 1 i det 12:e tilläggsprotokollet

Unionens domstols dom 2.6.2016 i målet C-122/15, ECLI:EU:2016:391

Se HFD 2015:30

 
Publicerad 15.11.2016