HFD:2016:183

I en generalplan hade vid en landsväg och i närheten av bosättning anvisats ett cirka fem hektar stort område för energiförsörjning (EN). Enligt bestämmelserna i planen kunde på EN-området placeras sådana energiproduktionsfunktioner som ska registreras i datasystemet för miljövårdsinformation. Enligt planläggningsanvisningen för EN-området skulle användningen av området planeras så att riktvärdena i statsrådets beslut om riktvärden för bullernivå inte överskreds på angränsande områden. EN-området gränsade i öster, söder och väster till i planen anvisade skyddsgrönområden (EV). Öster om EN-området hade på cirka 100 meters avstånd i generalplanen anvisats ett bostadsområde dominerat av småhus (AP). På södra sidan om EN-området hade i generalplanen anvisats ett större område som bostadsområde/reserv (A/res). Det kortaste avståndet från detta område till EN-området var cirka 100 meter.

EN-området var beläget på ett område som i landskapsplanen betecknats som område för tätortsfunktioner (A). Med denna beteckning (A) hade man i landskapsplanen betecknat områden som anvisats för boende och andra tätortsfunktioner. Med beteckningen avsågs områden för handel, service, förvaltning och arbetsplatser samt mindre industriområden som inte förorsakade störningar i miljön.

Enligt planbeskrivningen hade man för avsikt att på EN-området placera ett 10 MW:s värdekraftverk samt funktioner som behövdes för produktion och upplagring av sådan ren träflis som kraftverket skulle använda som bränsle. Om verksamheten växte, skulle på området senare placeras även ett annat 10 MW:s värmekraftverk som skulle använda träflis som bränsle. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att frågan om EN-området var lagenligt skulle bedömas så att utgångspunkten var hela den verksamhetsenhet som planerades till området.

Enligt vad som framgick av planhandlingarna var miljöverkningarna av den verksamhet som planerades till EN-området jämförbara med industriverksamhet som förorsakar störningar i miljön. Det var inte möjligt att genom en planeringsanvisning för uppgörande av generalplanen på ett bindande sätt styra den kommande planläggningen av området och anvisningen kunde inte ges avgörande betydelse vid bedömningen av om generalplanen var lagenlig. Planbestämmelsen om skyldighet att registrera energiproduktionsverksamheten på EN-området skulle anses ge rum för tolkning i fråga om sina rättsverkningar. Utredningarna i planhandlingarna var inte sådana att det med stöd av dem skulle ha varit möjligt att se att den verksamhet som planerades till området skulle kunna ordnas så att verksamheten inte skulle medföra olägenheter i form av buller och damm på de närliggande områdena.

I fråga om EN-området hade landskapsplanen inte i tillräcklig utsträckning tjänat som ledning när generalplanen gjordes.

Markanvändnings- och bygglagen 32 § 1 mom. och 39 § 1 mom.

Miljöskyddslagen 27 § 2 mom. och 30 § 1 mom.

Lagen angående vissa grannelagsförhållanden 17 § 1 mom.