HFD:2016:189

Kommunen X hade under en lång tid i kommunen tillhandahållit inte bara kommunens stadig-varande invånare utan också i andra kommuner bosatta kommunmedlemmar båtplatser, som kunde användas som hemmahamn för båtar. Tekniska nämnden beslöt ändra hyres- och upplå-telsegrunderna för båtbryggorna och beslöt samtidigt att de som inte var bosatta i kommunen skulle betala dubbel hyra jämfört med kommunens egna invånare. Som grund för särbehand-lingen anförde tekniska nämnden i förvaltningsdomstolen att kommunen höll båtplatserna del-vis med skattemedel och att de som var stadigvarande bosatta i kommunen genom att betala kommunalskatt finansierade sin hemkommuns tjänster i större utsträckning än på annan ort bosatta kommunmedlemmar.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att uthyrningen av båtplatser var en tjänst som kommunen tillhandahöll som avgiftsbelagd tjänst i anslutning till rekreationsverksamhet. Be-stämmelsen i 6 § 2 mom. i grundlagen hindrar inte kommunen att tillhandahålla sådana rekreat-ionstjänster som denna så att tjänsterna tillhandahålls endast kommunens egna invånare, sär-skilt när tjänsten, i detta fall de båtplatser som hyrs ut, endast finns att tillgå i begränsad om-fattning. På motsvarande sätt kan kommunen när den beviljar båtplats prioritera kommunmed-lemmar som är stadigvarande bosatta i kommunen före kommunmedlemmar som är bosatta i andra kommuner. Ett sådant prioriteringsförfarande kunde anses ha en direkt koppling till kommunens strävan att i enlighet med 1 § 3 mom. i kommunallagen främja sina egna invåna-res välfärd. För särbehandlingen av dem som önskade tillgång till tjänsten kunde således anfö-ras ett skäl som var godtagbart med hänsyn till systemet med grundläggande rättigheter och i sista hand kunde härledas till den kommunala självstyrelsen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att när det var frågan om en sådan rekreationstjänst som uthyrning av båtplatser, som faller inom ramen för kommunens allmänna kompetens, kunde det inte anses råda ett sådant direkt och tillräckligt rättsligt samband mellan den kommunala be-skattningen och den för stadigvarande invånare i kommunen jämfört med andra betydligt lägre båtplatshyran vilket hade behövts för att arrangemanget skulle anses godtagbart, även om verk-samheten delvis skulle finansieras med skattemedel. Sambandet mellan den dubbla hyran för dem som inte var bosatta i kommunen och kommunens strävan att främja sina invånares väl-färd var också tämligen avlägset och svagt.

Med anledning av vad som konstaterats ovan och när man dessutom tog hänsyn till att kom-munens förfarande, som innebar att de som inte var stadigvarande bosatta i kommunen bemöt-tes annorlunda än de stadigvarande bosatta, inte hade anknytning till någon annan lagstiftning än att det kunde härledas till bestämmelserna i kommunallagen, var förfarandet att ta ut dubbel båtplatshyra av andra än dem som var stadigvarande bosatta i kommunen inte att betrakta som en metod som stod i rätt proportion till målsättningen, som i och för sig var godtagbar med hänsyn till systemet med grundläggande rättigheter och kunde härledas till kommunallagen. Någon godtagbar grund hade således inte anförts för särbehandling när det gällde hyran för tjänsten. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut, med vilket A:s besvär avslagits, samt tekniska nämndens beslut.

Omröstning 4 – 3.

Kommunallagen (365/1995) 1 § 3 mom.

Finlands grundlag 6 § 1 och 2 mom. samt 121 § 1 mom.

Jfr HFD 1988 A 24