HFD:2017:64

Markanvändning och byggande – Stranddetaljplan – Tillräckliga utredningar – Dimensionering – Strand som är otjänlig för bebyggelse – Naturskyddsområde – Byggplatser som ska ersättas av staten

Årsboksnummer: HFD:2017:64
Givet: 27.4.2017
Liggarnummer: 1947
Diarienummer: 933/1/16
ECLI: ECLI:FI:HFD:2017:64

I en av markägaren uppgjord stranddetaljplan hade på strandområdet till en sjö anvisats ett naturskyddsområde (SL). På SL-området hade anvisats 22 sådana byggplatser som var avsedda att ersättas av staten. Enligt planehandlingarna fanns det vida strandängar på SL-området.

Högsta förvaltningsdomstolen skulle med anledning av besvär ta ställning bland annat till frågan om det funnits grunder att på SL-området anvisa byggplatser som det var meningen att staten skulle ge ersättning för. Vid bedömningen av denna fråga gällde det också att ta ställning till de allmänna förutsättningarna för att vid planläggning överhuvudtaget anvisa områden som naturskyddsområden.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att för att man i planen skulle kunna anvisa området som ett sådant SL-område som skulle inrättas av staten, måste det vara frågan om ett område som fanns upptaget i ett riksomfattande naturskyddsprogram eller som annars var ett på riks- eller landskapsnivå viktigt område, där det enligt 10 § 2 mom. i naturvårdslagen fanns förutsättningar för att inrätta ett naturskyddsområde. De utredningar som gjorts för stranddetaljplanen var emellertid sådana att det förblev oklart om naturvärdena på området kunde kvalificera området som naturskyddsområde. Den som hade gjort planen hade anfört att det var meningen att förhandlingar om naturskyddet skulle föras först efter att planen vunnit laga kraft. Följaktligen hade planen gjorts upp utan en sådan tillräcklig utredning som förutsätts i 9 § i markanvändnings- och bygglagen om att de områden som i planen betecknats som SL-områden verkligen skulle kunna bli sådana naturskyddsområden som inrättas enligt naturvårdslagen.

När markanvändningen på ett strandområde ordnas genom planläggning enligt markanvändnings- och bygglagen, kan byggplatser för vilka det är meningen att staten ska betala ersättning anvisas på områden som i och för sig är lämpliga för bebyggelse, men där det med anledning av naturvärdena inte är möjligt att anvisa byggplatser som får bebyggas. Beträffande denna omständighet hänvisade högsta förvaltningsdomstolen till vad domstolen i sitt beslut anfört om naturvärdena på områdena och förutsättningarna för att inrätta ett naturvårdsområde. Om naturvärdena på det aktuella SL-området hade dock inte framlagts sådan utredning att det med stöd av den skulle ha varit möjligt att i planen märka ut byggplatser som skulle vara avsedda att ersättas av staten. Dessutom gällde det att observera att byggplatser som ska ersättas av staten inte kan anvisas på områden som är otjänliga för bebyggelse. De utredningar som gjorts för planen gav inte ett klart svar på frågan om det eventuellt i planen hade anvisats byggplatser som skulle ersättas av staten på områden där det till följd av att området var otjänligt för bebyggelse inte ens skulle ha varit möjligt att anvisa realiserbar byggrätt.

Stranddetaljplanen hade bland annat till ovan nämnda delar inte på det sätt som förutsätts i 9 § i markanvändnings- och bygglagen grundat sig på sådana utredningar som planeringen hade krävt och som kunde ha tjänat som grund för en laglighetsbedömning av stadsfullmäktiges beslut om att anta planen. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde stadsfullmäktiges beslut om att anta planen samt förvaltningsdomstolens beslut om att avslå besvären.

Markanvändnings- och bygglagen 9 § (202/2005), 50 §, 55 § 3 mom., 66 § 2 mom. och 73 §

Markanvändnings- och byggförordningen 1 § 1 mom. (895/1999)

 
Publicerad 27.4.2017