HFD:2017:99

Till den del ärendet gällde internationellt skydd skulle det avgöras om A på ett trovärdigt sätt hade visat att han riskerade att bli utsatt för tortyr eller annan behandling som kränker människovärdet om han sändes tillbaka till sitt hemland Demokratiska Republiken Kongo. Frågan om berättelsens trovärdighet skulle bedömas med beaktande av utlänningslagen, skyddsdirektivet och internationella konventioner samt deras tolkningspraxis.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg A:s berättelse om sin vistelse på ett skolningsläger för barnsoldater under åren 1996 – 2000 trovärdig. A hade även berättat konsekvent om de ersättningsansökningar hans pappa gjort till myndigheterna på grund av A:s vistelse på lägret. Vidare ansåg högsta förvaltningsdomstolen det möjligt att ändringssökanden och hans familj råkat ut för våldshandlingar i sitt hemland på grund av ersättningsansökningarna. Samtidigt var A:s berättelse till många delar ologisk och inte trovärdig. Det var inte trovärdigt att A och hans familj upprepade gånger under flera års tid och på många orter hade utsatts för allvarliga våldshandlingar på grund av ersättningsansökningarna.

Enligt läkarutlåtanden som getts under olika skeden hade A skador på sin kropp som inte var motstridiga med hans berättelser om tortyr han upplevt. Enligt läkarintygen, A:s berättelse och landinformationen om Demokratiska Republiken Kongo var det möjligt att A:s skador hade orsakats av uniformsklädda personer då de misshandlade A. Däremot var det inte trovärdigt att A under flera år hade utsatts för upprepad misshandel eller andra kränkningar av hans mänskliga rättigheter.

A hade i sitt hemland varken varit politiskt eller samhälleligt aktiv och han hade inte i något skede varit anhållen eller fängslad. Angriparna hade i första hand varit intresserade av A:s pappa. Pappan hade hört till oppositionspartiet men det var inte hans politiska aktivitet som orsakade angreppen mot familjen.

Högsta förvaltningsdomstolen godkände att A hade kunnat bli föremål för enstaka våldshandlingar i sitt hemland. Med beaktande av att A:s berättelse delvis saknade trovärdighet, hans personliga omständigheter, det faktum att de eventuella attackerna riktat sig i första hand mot A:s avlidna pappa och den tid som förlöpt sedan våldshandlingarna, ansåg högsta förvaltningsdomstolen det ytterst osannolikt att A numera i sitt hemland skulle väcka myndigheternas intresse. A hade därför inte en grundad anledning att frukta förföljelse eller verklig risk att lida allvarlig skada i det fall att han sändes tillbaka till sitt hemland.

Högsta förvaltningsdomstolen beaktade A:s erfarenheter på skolningslägret för barnsoldater och den utredning om hans hälsotillstånd som helhet som erhållits. På dessa grunder ansåg högsta förvaltningsdomstolen det riktigt att bevilja A uppehållstillstånd av individuella orsaker enligt 52 § i utlänningslagen.

Finlands grundlag 9 § 4 mom.

Utlänningslagen 52 § 1 mom., 87 §, 87 a §, 87 b §, 88 §, 88 a § (323/2009), 88 c §, 88 d §, 97 § 3 mom. (194/2015), 97 a § 2 mom., 98 § 2 och 3 mom. och 147 §

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (skyddsdirektivet; omarbetning) art. 2, art. 4 och art. 15

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna art. 18 och 19

Europeiska människorättskonventionen 3 artikla

FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning art. 3

Flyktingkonventionen (Konventionen om flyktingars rättsliga ställning) art. 1

Europeiska människorättsdomstolens dom i ärendet R.C. v. Sverige (9.3.2010) och beslut i ärendet S.M. v. SVerige (47683/08, 10.2.2009)

FN:s kommittés mot tortyr beslut i ärendena Bakatu-Bia v. Sverige (3.6.2011), Kalonzo v. Kanada (18.5.2012), E.K.W. v. Finland (4.5.2015), E.E.E. v. Schweiz (8.5.2015), M.S. v. Danmark (10.8.2015) och P.S.B. och T.K. v. Kanada (13.8.2015)