HFD:2017:128

Målet gällde frågan om A (FI) LLC (nedan A) hade rätt att vid beskattningen dra av räntorna på mezzanine-lån som A tagit upp av sina ägare. A hade inte deklarerat räntorna eller i sina deklarationer för skatteåren 2005–2010 yrkat avdrag för dem. Skatterättelsenämnden hade avslagit A:s yrkande om omprövning av rätten att dra av räntorna.

A hade överklagat skatterättelsenämndens beslut hos förvaltningsdomstolen och upprepat det yrkande som A framställt i skatterättelsenämnden. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt hade med anledning av A:s besvär gett ett bemötande, i vilket Enheten bland andra omständigheter hade hänvisat till 28 § i lagen om beskattningsförfarande och motsatt sig avdrag för räntorna. Förvaltningsdomstolen hade i det beslut som den meddelat med anledning av A:s besvär anfört bland annat att frågan om tillämpning av 28 § i lagen om beskattningsförfarande inte förelegat för avgörande vid verkställandet av beskattningen. Skatterättelsenämnden hade inte motiverat sitt beslut genom att hänvisa till denna grund och förvaltningsdomstolen ansåg i sina beslutsskäl att med hänsyn till vad som i 28 § 2 mom. föreskrevs om förutsättningarna att tillämpa 28 § hade förvaltningsdomstolen inte som första instans kunnat ta denna fråga till avgörande.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att den skattskyldige hade varit ändringssökande i skatterättelsenämnden och förvaltningsdomstolen. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt hade första gången utövat talan i målet när Enheten gav sitt bemötande till förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolen borde ha prövat alla de grunder som Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt hade hänvisat till när Enheten motsatte sig besvären. Följaktligen borde förvaltningsdomstolen i sitt beslut ha tagit ställning även till frågan om 28 § i lagen om beskattningsförfarande blev tillämplig i saken. Skatteåren 2005 – 2010.

Lagen om beskattningsförfarande 28 §, 62 §, 66 § och 70 §