HFD:2018:28

Fullmäktige för samkommunen för Norra Österbottens sjukvårdsdistrikt hade med sitt beslut 17.6.2014 godkänt servicenivån för den prehospitala akutsjukvården för åren 2015–2018. Den prehospitala akutsjukvården hade beslutats att ordnas på det enligt sjukvårdsdistriktets servicenivåbeslut definierade område 1 i samarbete på med Uleåborg-Koillismaa räddningsaffärsverk och på område 2 med Jokilaakso räddningsverk. Sjukvårdsdistriktet hade i enlighet med det överklagade beslutet och den till det ifrågavarande beslutet fogade godkända framställningen över servicenivån för den prehospitala akutsjukvården, slutit samarbetsavtal med i väsentlig utsträckning identiskt innehåll gällande producerande av prehospitala akutsjukvårdstjänster från och med 1.1.2015 med Uleåborg-Koillismaa räddningsaffärsverk (norra området) och med Jokilaakso räddningsverk (södra området).

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg till skillnad från förvaltningsdomstolen att det i ärendet inte var fråga om den så kallade Altmark-rättspraxisen och tjänst av allmänt ekonomiskt intresse som avses i Europeiska kommissionens beslut 21.12.2011 (2012/21/EU), det vill säga så kallad SGEI-tjänst, och att sjukvårdsdistriktet med sitt beslut 17.6.2014 inte hade ålagt räddningsverken i Altmark-rättspraxisen och kommissionens beslut avsedda SGEI-skyldigheter. Därför var det inte nödvändigt att bedöma de kumulativa kriterierna som hänför sig till SGEI-tjänster (domen i målet Altmark Trans, C-280/00, EU:2003:415, punkt 87–94), enligt vilka ersättning för en dylik tjänst inte skulle anses utgöra statligt stöd. Sjukvårdsdistriktet i Norra Österbottens samkommun hade inte heller framfört att det i ärendet skulle ha varit fråga om åläggande av SGEI-skyldigheter.

Räddningsverkens befogenhet att ordna prehospital akutsjukvård i samarbete med sjukvårdsdistriktets samkommun följde av bestämmelserna i 39 § 2 mom. i hälso- och sjukvårdslagen och 27 § 3 mom. 1 punkten i räddningslagen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att som en följd av bestämmelserna i hälso -och sjukvårdslagen och räddningslagen gällande prehospital akutsjukvård och samarbetsavtalen hade Uleåborg-Koillismaa räddningsaffärsverk och Jokilaakso räddningsverk särskilda skyldigheter och därför skiljde sig räddningsverkens rättsliga ställning som tillhandahållare av prehospital akutsjukvård från de ändringssökande bolagens ställning. Samkommunen för sjukvårdsdistriktet kan med stöd av sitt organiseringsansvar som avses i 39 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen på det sätt som avses i 2 mom. i samma paragraf anskaffa prehospitala akutsjukvårdstjänster även av andra serviceproducenter, men då är det inte fråga om ordnande av den prehospitala akutsjukvården i samarbete på samma sätt som då det gäller räddningsverken.

Till skillnad från övriga serviceproducenter av prehospitala akutsjukvårdstjänster som fungerade på marknaden fick räddningsverk inte erbjuda sina prehospitala akutsjukvårdstjänster åt andra än samkommunen för sjukvårdsdistriktet i fråga, inte delta i konkurrensutsättningar gällande erbjudande av prehospitala akutsjukvårdstjänster och inte marknadsföra prehospitala akutsjukvårdstjänster på ett sätt som orsakade olägenhet för samarbetsavtalet. På grund av bestämmelserna i lagen om hälso- och sjukvård och räddningslagen samt samarbetsavtalen hade räddningsverken ansvar för beredskap i samband med storolyckor, störningar i normalförhållandena och undantagsförhållanden. Dessutom hade räddningsverken på basis av samarbetsavtalen en skyldighet att producera prehospitala akutsjukvårdstjänster enligt den nettokostnadsprincip som definierats i avtalen. Enligt samarbetsavtalen tilldelades alla inkomster som hänförde sig till den prehospitala akutsjukvården den prehospitala akutsjukvården och på det sätt påverkade de nettokostnaderna för den prehospitala akutsjukvården genom att minska utgifterna.

På grund av de ovan nämnda skillnaderna ansåg högsta förvaltningsdomstolen att Uleåborg-Koillismaa räddningsaffärsverk och Jokilaakso räddningsverk inte var i en faktisk och rättslig situation som kunde likställas med serviceproducenter som erbjuder prehospitala akutsjukvårdstjänster på marknaden på det sätt som avses i unionens domstols rättspraxis. Därför skulle samkommunen för Norra Österbottens sjukvårdsdistrikt inte anses med sitt överklagade beslut ha givit i unionens bestämmelser om statligt stöd avsett selektivt stöd åt de nämnda räddningsverken i förhållande till bolagen som sökte ändring. Därför skulle räddningsverken inte anses ha fått i artikel 107.1 i FEUF avsedd ekonomisk fördel av sjukvårdsdistriktet för producerande av prehospitala akutsjukvårdstjänster.

Eftersom kriterierna enligt artikel 107 i FEUF är kumulativa var det inte nödvändigt att i ärendet bedöma om de övriga kriterierna som avses i artikeln uppfylldes. Det överklagade samkommunen för Norra Österbottens sjukvårdsdistrikts beslut 17.6.2014 hade därför inte tillkommit i felaktig ordning på det sätt som framförts i besvären och besvären gav inte orsak att upphäva beslutet.

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) artiklarna 106.1 och 106.2, 107.1 och 108.3

Kommissionens beslut om tillämpningen av artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (2012/21/EU)

Hälso – och sjukvårdslagen (1326/2010) 39 § 2 mom.

Räddningslagen (379/2011) 27 § 1mom. och 3 mom. 1 punkten

Kommunallagen (365/1995) 90 § (1375/2007) 2 mom.

Unionens domstols domar i målen C-280/00, Altmark Trans (EU:2003:415), C-6/12-P (EU:C:2013:525), C-672/13, OTP Bank (EU:C:2015:185), C-524/14 P, Hanselstadt Lübeck (EU:C:2016:971), C-70/16 P, Comunidad Autónoma de Galicia och Retegal v. komissionen (EU:C:2017:1002) och C-399/08 P, kommissionen v. Deutsche Post (EU:C:2010:481)

Ärendet har avgjorts av justitieråden Niilo Jääskinen, Eija Siitari, Alice Guimaraes-Purokoski, Taina Pyysaari och Kirsti Kurki-Suonio. Föredragande Riikka Innanen.