HFD:2018:52

A, som var irakisk medborgare och hemma från Bagdad, hade sökt internationellt skydd på grund av sin sexuella läggning. Migrationsverket hade avslagit ansökan. Förvaltningsdomstolen ansåg med hänvisning till aktuell landinformation att homosexuella i Irak kan utsättas för förföljelse på grund av tillhörighet till viss samhällsgrupp. Förvaltningsdomstolen hade hållit muntlig förhandling och hört A. Förvaltningsdomstolen hade bedömt att A inte trovärdigt hade visat sig vara homosexuell. Förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär.

Frågan i högsta förvaltningsdomstolen gällde bedömningen av ändringssökandens utredning om sin sexuella läggning. Bedömningen gällde bland annat om det bild- och videomaterial som ändringssökanden tillställt högsta förvaltningsdomstolen kunde godkännas som bevis och dess betydelse som bevis. Enligt besvärsskriften var det fråga om en bild och video på ändringssökanden i en intim situation.

Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade bland annat till unionens domstols rättspraxis och konstaterade att en myndighet eller domstol inte kan förutsätta att personer som söker internationellt skydd på grund av sexuell läggning uppvisar bild- eller videomaterial. Detta skulle innebära en kränkning av sökandens och de övriga avbildade personernas värdighet och skydd för privatliv även om fotograferingen har varit frivillig.

Vidare skulle högsta förvaltningsdomstolen ta ställning till hur man skulle ställa sig till dylikt bildmaterial då ändringssökanden själv ville lämna in det som stöd för sin ansökan om asyl på grund av sexuell läggning. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att den fria bevisteori som gäller inom den nationella förvaltningsprocessen inte begränsar bevisföringen och att det inte finns detaljbestämmelser om bedömningen av bevisens bevisvärde. Med tanke på skyddet för människans värdighet och privatliv, vilka är tryggade som grundrättigheter, är det problematiskt att fotografera intima saker som hör till privatlivet och att lämna in sådant material som bevis. Domstolen måste därför avgöra om den ska vägra att ta emot bevisning av den här typen som har tillställts domstolen på ändringssökandens eget initiativ. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg med hänvisning till den fria bevisteorin och ändringssökandens processuella rättigheter att det inte var möjligt att komma till ett slutresultat där högsta förvaltningsdomstolen helt kunde vägra att ta emot bevis som ändringssökanden på eget initiativ framfört och med vilka han eftersträvade att visa sig ha rätt att erhålla internationellt skydd.

Högsta förvaltningsdomstolen framhöll att det i det aktuella ärendet gällande internationellt skydd var fråga om ändringssökandens sexuella läggning och identitet i allmänhet och inte huruvida han eventuellt hade utfört enskilda homosexuella handlingar. Sådant bild- och videomaterial som inlämnats kunde inte rubba den bedömning som baserade sig på vad ändringssökanden själv i olika skeden, bland annat i den muntliga förhandlingen i förvaltningsdomstolen, hade berättat. Det av ändringssökanden inlämnade bild- och videomaterialet saknade betydelse i prövningen av ärendet.

Med hänvisning till ovan nämnda hade ändringssökanden inte en i 87 § 1 mom. i utlänningslagen avsedd välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland och det förelåg inte förutsättningar att bevilja asyl. I ärendet hade inte heller framkommit skäl att bevilja alternativt skydd. Besvären avslogs.

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna art. 1 och 7

Direktiv 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet artikel 4.

Direktiv 2013/32/EU om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd artikel 46.1 a.

Unionens domstols (stor sammansättning) domar i de sammanslagna ärendena C-148/13, C-149/13 och C-150/13 (A m fl.) och i ärendet C-473/16 (F)

Utlänningslagen 7 § 2 mom., 87 § 1 mom., 87 b § 4 mom., 87 b § 5 mom., 88 § 1 mom. och 147 §

Förvaltningsprocesslagen 33 §, 42 § och 51 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Anne E. Niemi, Janne Aer, Petri Helander, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari, Anne Nenonen, Pekka Aalto och Kirsti Kurki-Suonio. Föredragande Juuso Peltonen.