HFD:2018:83

I miljötillståndet för en anläggning för behandling av återvunnen betong och tegel tilläts förvaringen av sammanlagt 400 000 ton betong- och tegelavfall på verksamhetsområdet. Regionförvaltningsverket hade ansett att ställande av sådan säkerhet som förutsattes i 43 a § (647/2011) i miljöskyddslagen (86/2000) var onödigt med hänsyn till avfallets beskaffenhet och möjligheten till nyttoanvändning av krosset i markbyggnad. Förvaltningsdomstolen hade avslagit närings-, trafik- och miljöcentralens (NTM-centralens) besvär över regionförvaltningsverkets beslut.

HFD upphävde regionalförvaltningsverkets och förvaltningsdomstolens beslut på besvär av NTM-centralen och återförvisade ärendet till regionalförvaltningsverket för ny behandling och ställande av säkerhet. I skälen till beslutet konstaterades att man kunde låta bli att kräva säkerhet enbart i undantagsfall. Förutsättningen var att de kostnader som skulle täckas med säkerheten var ringa. I det aktuella fallet tilläts förvaringen av en stor mängd betong- och tegelavfall som inte krossats, vilket ännu i detta skede saknade ekonomiskt värde. Av den omständigheten att färdigställt betong- och tegelavfallskross kunde utnyttjas i markbyggnadsobjekt följde inte att betong- och tegelavfallet hade ett ekonomiskt värde innan det krossats. Återanvändningen förutsatte att avfallet krossades och att man gjorde behövliga analyser på det. Den omständigheten att verksamhetsutövaren var solvent hade inte utgjort en grund på vilken man enligt lag kunnat avvika från skyldigheten att ställa säkerhet. Således hade verksamheten förutsatt sådan säkerhet för avfallsbehandling som avsågs i ovan sagda bestämmelse.

Miljöskyddslagen (86/2000) 43 a § (647/2011 och 196/2012)

Se även miljöskyddslagen (527/2014) 59 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Kari Kuusiniemi, Riitta Mutikainen, Hannu Ranta, Mika Seppälä och Jaakko Autio samt miljösakkunnigråden Olli Dahl och Anna-Liisa Kivimäki. Föredragande Irene Mäenpää.