HFD:2018:130

Utlänningsärende – Asyl – Sur place-situation – Nytt asylsamtal – Utredning av den religiösa övertygelsens äkthet – Muntlig förhandling

Årsboksnummer: HFD:2018:130
Givet: 19.9.2018
Liggarnummer: 4262
Diarienummer: 730/4/18
ECLI: ECLI:FI:HFD:2018:130

Högsta förvaltningsdomstolen hade upphävt och återförvisat till Migrationsverket irakiske medborgaren A:s ärende som gällde internationellt skydd, uppehållstillstånd och avvisning, efter att A i sin ansökan om besvärstillstånd och besvär hade anfört att han konverterat till kristendom och därför kände välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland.

Migrationsverket hade åt A ordnat ett nytt asylsamtal. Under asylsamtalet hade A bland annat berättat att han inte hade för avsikt att konvertera till kristendom. Migrationsverket hade avslagit A:s ansökan och beslutat om att avvisa honom till Irak. I sina besvär till förvaltningsdomstolen hade A begärt att det hålls muntlig förhandling. Förvaltningsdomstolen avslog begäran om muntlig förhandling och avslog besvären.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att då prövningen gäller den religiösa övertygelsens äkthet och till denna del asylsökandens personliga trovärdighet kunde som stark utgångspunkt anses vara att det i förvaltningsdomstolen bör hållas muntlig förhandling om parten begärt det.

Hållande av muntlig förhandling kunde emellertid vara uppenbart onödigt i situationer där ändringssökanden i sig hade åberopat konvertering till kristendom som grund för sitt behov av internationell skydd men där den för utredningen centrala frågan inte berörde den religiösa övertygelsens äkthet som samvetsfråga eller livsstil. Detta kunde vara fallet till exempel om det var utrett att ändringssökanden hade konverterat men att det utgående ifrån den med tanke på ärendet relevanta landinformationen som fanns att tillgå i skriftlig form inte kunde bedömas att den berörda personen kände välgrundad fruktan för förföljelse eller kunde utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada i sitt hemland.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade vidare att förvaltningsdomstolen efter en sammantagen bedömning av förhållandena i det enskilda fallet undantagsvis kunde bedöma att hållande av muntlig förhandling var uppenbart onödigt på det sätt som avses i 38 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen även om utredningen gällde den religiösa övertygelsens äkthet. En förutsättning för detta var emellertid att man på basis av den skriftliga utredningen kunde övertygas om att en muntlig förhandling var uppenbart onödig.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att förvaltningsdomstolen hade kunnat grunda sitt beslut på det som A hade berättat under asylsamtalet och på den skriftliga utredning som fanns att tillgå. När A under asylsamtalet hade berättat att han inte hade för avsikt att konvertera till kristendom hade förvaltningsdomstolen kunnat anse att det var uppenbart onödigt att hålla muntlig förhandling i syftet att utreda hans konvertering till kristendom och religiösa övertygelse.

Förvaltnignsprocesslagen 33 § 1 mom., 37 § 1 mom. och 38 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Anne E. Niemi, Petri Helander, Tuomas Kuokkanen, Anne Nenonen och Kirsti Kurki-Suonio. Föredragande Jenny Rebold.

 
Publicerad 19.9.2018