HFD:2018:135

Kommunens nämnd för grundtrygghet hade nekat A stöd för närståendevård, eftersom A:s behov av hjälp, tillsyn och vård inte var så omfattande och bindande som förutsattes av de allmänna kriterier för beviljande av stöd för närståendevård som nämnden antagit. I sitt beslut hade förvaltningsdomstolen funnit att nämndens beslut saknade hänvisning till otillräckliga anslagsmedel och att beslutet inte grundade sig på detta. Eftersom behovet av vårdinsatser för A uppfyllde de minimiförutsättningar för beviljande av stöd som föreskrevs i lagen om stöd för närståendevård, upphävde förvaltningsdomstolen nämndens beslut och återförvisade ärendet för ny behandling. Nämnden för grundtrygghet ansökte om tillstånd att överklaga förvaltningsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen beviljade besvärstillstånd och konstaterade att kommunen har prövningsrätt då det gäller att bestämma i vilken utsträckning klienternas behov av stöd tillgodoses genom just stöd för närståendevård i fråga om de klienter till vilka stödformen enligt lagen om stöd för närståendevård kan beviljas. Samma gäller dimensioneringen av de resurser som anvisas för att stöda närståendevård. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att kommunen i syfte att rikta de medel som står till förfogande för stöd för närståendevård i kommunen har rätt att fastställa allmänna kriterier för beviljande av stödformen och att ett beslut att neka stöd för närståendevård kan grunda sig på att sökanden inte uppfyller de av kommunen fastställda kriterierna för beviljande av stöd. Kommunens invånare får emellertid inte utan grund försättas i olika ställning sinsemellan. De av kommunen fastställa kriterierna får inte heller föranleda att en klient vid avsaknad av annan lämplig service blir utan tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster inom ramen för kommunens anordningsskyldighet.

A:s behov av vård och omsorg i hemmet hade bedömts vid ett hembesök och på basis av skriftlig utredning. Högsta förvaltningsdomstolen fann att nämnden för grundtrygghet med beaktande av kommunens kriterier för beviljande av stöd för närståendevård samt utredningen som erhållits om A:s behov av vård och omsorg i hemmet hade haft rätt att anse att det dagliga hjälpbehovet inte var så omfattande att kommunen borde bevilja A stöd för närståendevård. Förvaltningsdomstolens beslut upphävdes.

Finlands grundlag 19 § 3 mom.

Socialvårdslagen 11 och 14 §

Lagen om stöd för närståendevård 1 §, 2 § 1 och 4 punkten samt 3 §

Lagen om planering av och statsunderstöd för social- och hälsovården 3 §

Lagen om statsandel för kommunal basservice 1 §

Se även HFD 2018:136

Ärendet har avgjorts av justitieråden Niilo Jääskinen, Eija Siitari, Alice Guimaraes-Purokoski, Outi Suviranta, Timo Räbinä, Pekka Aalto, Maarit Lindroos och Toomas Kotkas. Föredragande Emil Waris.