HFD:2019:43

X Ab hade tagit en gruppensionsförsäkring, där den försäkrade pensionsgruppen bestod av verkställande direktören, majoritetsdelägare A, de övriga delägarna i bolaget, avdelningscheferna B, C, D och E samt arbetstagare F som inte var delägare i bolaget. Lagen om pension för företagare tillämpades på verkställande direktör A och de övriga hörde till tillämpningsområdet för lagen om pension för arbetstagare. Grunden för försäkringspremien utgjordes för A:s del av den uppskattade inkomstnivå som bestod av hans lön och de dividender han fått. Grunden för försäkringspremien för de andras del var den uppskattade inkomstnivån utgående från de löner som utbetalats åt dem.

Den gruppensionsförsäkring som X Ab hade tagit ansågs inte kollektiv i den skatterevision som genomförts, eftersom grunden för hur försäkringspremierna beräknades inte hade förverkligats på jämlika grunder mellan de försäkrade. Bolaget hade utgående från skatterevisionsberättelsen debiterats de uteblivna förskottsinnehållningarna och arbetsgivarens socialskyddsavgifter jämte dröjsmålspåföljder och skatteförhöjningar.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att grunderna för arbetsinkomst hade definierats olika i de pensionslagar som tillämpades på de försäkrade personerna. X Ab hade inte förfarit felaktigt då de olika personernas inkomstnivå hade bestämts utgående från de pensionslagar som var tillämpliga på dem. På dessa grunder skulle den frivilliga gruppensionsförsäkring som X Ab hade tagit, anses vara en kollektiv pensionsförsäkring. Skatteåren 2012-2014.

Inkomstskattelagen 96 a § 2 mom.

Lagen om förskottsuppbörd 13 § 1 mom.

Lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift 4 § (1114/2005) 1 mom. och 2 mom. 1 punkten

Lagen om pension för arbetstagare 7 § (1192/2010) 1 mom. och 70 § 1 mom.

Lagen om pension för företagare 3 § 3 mom. och 112 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi och justitieråden Hannele Ranta-Lassila, Mikko Pikkujämsä, Vesa-Pekka Nuotio och Anne Nenonen. Föredragande Anu Punavaara.