HFD:2019:62

Frågan gällde om A, som hade ansökt om internationellt skydd i Finland, hade varit berättigad till grundläggande utkomststöd under tiden 1.1. – 28.2.2017.

Den irakiske medborgaren A hade sökt internationellt skydd i Finland. Migrationsverket hade 12.2.2016 avslagit ansökan och beslutat att A skulle avvisas till sitt hemland. Migrationsverket hade fastställt en 30 dagars tidsfrist åt A för frivillig återresa. Förvaltningsdomstolen hade 25.10.2016 avslagit A:s besvär. Efter detta har avvisningsbeslutet varit verkställbart. Högsta förvaltningsdomstolen avslog 3.2.2017 A:s ansökan om besvärstillstånd.

A hade då han fått besked om att mottagningstjänsterna upphör ansökt om grundläggande utkomststöd hos Folkpensionsanstalten. Folkpensionsanstalten avslog ansökan 12.2.2017 och dess center för omprövning avslog omprövningsbegäran 3.4.2017.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att mottagningslagen varit tillämplig på A:s situation under de ovan beskrivna omständigheterna, och hans rätt till mottagningstjänster har bestämts enligt mottagningslagen. Bestämmelserna om grundläggande utkomststöd enligt utkomststödslagen skulle därför inte tillämpas på A. Med beaktande av syftet med mottagningslagen enligt lagens förarbeten, utgjorde detta inte i diskrimineringslagen förbjuden diskriminering. Enligt 14 a § i mottagningslagen hade A haft rätt till mottagningstjänster genom att ansöka om frivillig återresa efter att polisen informerat om att avlägsnandet inte kan verkställas genom myndighetsåtgärder. Mottagningstjänsterna har upphört som en följd av A:s eget beslut att inte ansöka om frivillig återresa.

Efter att mottagningstjänsterna upphört har A haft möjlighet att ansöka om förebyggande utkomststöd hos socialmyndigheterna i sin vistelsekommun, vilket har tryggat hans rätt till oundgänglig utkomst. Med beaktande av detta kan det inte anses oskäligt att A inte har haft rätt att erhålla grundläggande utkomststöd efter att mottagningstjänsterna upphört. Beslutet att avslå ansökan om utkomststöd har under dessa omständigheter inte varit i strid med artikel 3 i den europeiska människorättskonventionen.

Folkpensionsanstalten hade kunnat avslå ändringssökandens ansökan om grundläggande utkomststöd. Ärendet gällde inte frågan huruvida A hade rätt till i utkomstlagen avsett förebyggande utkomststöd eller i 12 § i socialvårdslagen avsedd socialservice för att trygga hans nödvändiga omsorg och försörjning. Omröstning 4 – 1.

Finlands grundlag 19 § 1 mom.

Europeiska människorättskonventionen artikel 3

Lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel 13 § 2 mom., 14 §, 14 a §, 19 §, 31 §

Socialvårdslagen 12 § 1 mom., 12 a §, 29 §

Lagen om utkomststöd 2 § 1 mom., 14 §, 14 a §

Diskrimineringslagen 8 § 1 mom., 11 § 1 mom.Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (omarbetning) artikel 2-3, artikel 17

Ärendet har avgjorts av justitieråden Anne E. Niemi, Outi Suviranta, Janne Aer, Ari Wirén och Toomas Kotkas. Föredragande Marja-Liisa Judström.