HFD:2019:87

Service för funktionshindrade – Personlig assistens – Fritidsaktiviteter och hobbyer – Barn – Utvecklingsstörning – Behov av uppsikt – Bli självständig

Årsboksnummer: HFD:2019:87
Givet: 4.7.2019
Liggarnummer: 3172
Diarienummer: 2438/2/18
ECLI: ECLI:FI:HFD:2019:87

En tjänsteman i X stad hade avslagit B:s ansökan om i handikappstödslagen avsedd personlig assistans för sin år 2007 födda dotter A för fritidsaktiviteter och hobbyer. Sektionen för klientärenden i X stad avslog B:s rättelseyrkande. Enligt sektionen hörde sådana fritidsaktiviteter som behövdes för barnets omsorg och välbefinnande till det minderåriga barnets föräldrars ansvar. Familjen hade också beviljats stöd för närståendevård på den grunden att barnet behövde mer uppsikt och vård än sina jämnåriga.

Förvaltningsdomstolen avslog besvären. Enligt förvaltningsdomstolen skulle man, när barnets rätt till personlig assistens avgjordes, beakta barnets enskilda behov, utveckling och för vilket ändamål personlig assistans hade sökts. Vidare skulle det beaktas vad barnet tidigare gjort i fråga om den aktivitet assistens hade ansökts för och vad barn i motsvarande ålder och livsskede gör. Med beaktande av den utredning som erhållits om A:s hälsa, utvecklingsnivå och övriga omständigheter, och att barn i motsvarande ålder som inte var funktionshindrade normalt är i behov av sina föräldrars hjälp och ledning utanför hemmet, ansågs A inte vara en i 8 c § 3 mom. i handikappstödslagen avsedd gravt handikappad person.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att A är ett medelsvårt handikappat barn vars utvecklingsålder i medeltal är 4 år och 3 månader. A kommunicerar med tal och använder stödtecken. Det rådde ingen oklarhet om att A är kapabel att uttrycka sina behov och sin vilja.

Ur regeringens proposition (RP 166/2008 rd) framgår att syftet med personlig assistens är att främja gravt handikappade personers jämlikhet och självständighet, medan vård och omsorg betonas i närståendevården. Av detta följer ändå inte att personlig assistens i enlighet med handikappservicelagen inte alls kan innehålla hjälp i form av vård, omsorg och uppsikt, så länge behovet av personlig assistens inte huvudsakligen består av dylika vårdbehov.

I bedömningen av om A oundvikligen behövde personlig assistens för att klara av sådant som barn i motsvarande ålder på motsvarande sätt gjorde, skulle förutom den utredning över A:s hälsotillstånd som erhållits också beaktas övriga omständigheter, som behovet att i A:s ålder bli mer självständig. X stad var skyldig att i enlighet med 8 § 2 i handikappservicelagen bevilja A personlig assistens för det i ansökan uppgivna ändamålet. I ärendet hade inte framgått att A inte skulle vara förmögen att själv avgöra innehållet i den hjälp hon behövde eller dess utformning. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens och sektionens för klientärenden beslut och återförvisade ärendet till sektionen för ny behandling.

Lagen om service och stöd på grund av handikapp 4 § 1 mom., 8 § 2 mom., 8 c § 1 mom. 3 och 5 punkten, 8 c § 2 ja 3 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Petri Helander, Antti Pekkala, Ari Wirén och Toomas Kotkas. Föredragande Anna Heikkilä.

 
Publicerad 4.7.2019