HFD:2019:166

Miljöskydd – Miljötillstånd – Förutsättningar för beviljande av tillstånd – Placering – Försiktighetsprincipen – Ramdirektivet för vatten – Weser-domen – Klassificering av vattenförekomsts status

Årsboksnummer: HFD:2019:166
Givet: 19.12.2019
Liggarnummer: 6070
Diarienummer: 4442/1/18, 4690/1/18, 4809/1/18, 4858/1/18, 4859/1/18, 4887/1/18 ja 4907/1/18
ECLI: ECLI:FI:HFD:2019:166

Regionförvaltningsverket i östra Finland hade beviljat Finnpulp Oy miljötillstånd för en bioproduktfabrik i Sorsasalo i Kuopio. Tillståndet var i kraft tillsvidare. Vasa förvaltningsdomstol hade, efter att ha förrättat syn på det tilltänkta projektområdet, avslagit de skadelidandes och miljöskyddsorganisationernas besvär men preciserat tillståndsbestämmelserna.

Högsta förvaltningsdomstolen beviljade, efter att ha förrättat syn, besvärstillstånd i ärendet och upphävde förvaltningsdomstolens och regionförvaltningsverkets beslut.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ärendet gällde om förutsättningarna för beviljande av miljötillstånd uppfylldes särskilt med tanke på verksamhetens inverkan på vattendragen. Miljötillstånd ska beviljas om verksamheten uppfyller bland annat förutsättningarna enligt miljöskyddslagen och de med stöd av den givna bestämmelserna. På motsvarande sätt får miljötillstånd inte beviljas ifall verksamheten medför en i miljöskyddslagen förbjuden följd.

För att miljötillstånd ska kunna beviljas krävs det att verksamheten, med beaktande av tillståndsvillkoren och verksamhetens placering, inte i sig eller tillsammans med andra verksamheter medför förorening av miljön eller risk för det. Utgångspunkten vid bedömningen av hur betydande föroreningen är, utgörs av de följder av föroreningen som uppkommer i det mottagande vattendraget och som orsakas av den i tillståndsbedömningen avsedda verksamheten och all annan belastning på vattendraget. De tillståndsbestämmelser som ger en möjlighet att begränsa uppkomsten av föroreningar har en central roll i bedömningen. Vidare inverkar verksamhetens placering, i detta fall särskilt avloppsvattnets utsläppsplats, på hur tillåtlig verksamheten är och på tillståndsbestämmelsernas kravnivå. Även om de tillståndsbestämmelser som begränsar utsläppen är uppställda enligt bästa användbara teknik får tillstånd inte beviljas om verksamhetens utsläpp i vattendraget medför betydande förorening eller risk för det.

Ramdirektivet för vatten har genomförts med miljöskyddslagen och lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen. Enligt den tolkning som unionens domstol fastställde i den s.k. Weser-domen får en myndighet inte bevilja tillstånd till en åtgärd som resulterar i att en ytvattenförekomsts status till någon del försämras. På dessa grunder ska en sådan helhetsinverkan på vattendraget som orsakas av en väsentlig tilläggsbelastning och leder till att ytvattenförekomstens status eller kvalitetsfaktor försämras anses utgöra en i miljöskyddslagen förbjuden betydande förorening eller risk för sådan. I bedömningen av hur sannolika och skadliga följderna är av den verksamhet som medför risk för förorening av miljön ska även försiktighetsprincipen beaktas.

Den utredning som hade erhållits i ärendet visade att delfaktorer i den växtplankton-kvalitetsfaktor som beskriver Kallavesis ekologiska status trendmässigt höll på att försämras på grund av övergödning på ett sådant sätt, att Kallavesi ekologiska status eller åtminstone en av kvalitetsfaktorerna, dvs växtplankton, riskerade att försämras till måttlig nivå i synnerhet om belastningen på vattendraget ännu ökar.

Vid bedömningen av hinder för beviljande av tillstånd enligt miljöskyddslagen har de skadliga följder som orsakas av verksamheten och den övriga belastningen avgörande betydelse. Enligt lagen saknar till exempel den nytta verksamheten har ur allmän synvinkel eller dess ekonomiska resultat betydelse.

Det var fråga om en exceptionellt stor bioproduktfabrik med en årsproduktion på upp till 1,2 miljoner ton cellulosa. Fabriken var tänkt att placeras på stranden vid Kallavesi på ett område med stor betydelse för bland annat rekreation och vattentagning, cirka nio kilometer från Kuopio centrum. Fabrikens avloppsvatten skulle ha släppts ut till Kelloselkäfjärden i Kallavesi. Kallavesi är som insjövattendrag med tanke på vattnets nuvarande status särskilt känslig för ökad belastning. Helhetsbelastningen på Kallavesi härstammar till största delen från diffus belastning. Trots det hade den av fabriken orsakade tilläggsbelastningen på vattendraget varit så betydande och långvarig att målet att upprätthålla vattnets goda status klart hade försvårats. Den totala belastningen hade varit så stor att det fanns risk för en sådan följd som är förbjuden enligt miljöskyddslagen.

Utgående från en lagtolkning i enlighet med vad de unionsrättsliga skyldigheterna och försiktighetsprincipen förutsätter var det inte möjligt att i ärendet försäkra sig om att verksamheten, med denna placering och de i ansökan uppgivna produktionsmängderna under hela dess verksamhetstid och med beaktande av utvecklingen av vattnets ekologiska status där avloppsvattnet släpps ut, inte skulle medföra en i miljöskyddslagen förbjuden betydande förorening.

På dessa grunder skulle förvaltningsdomstolens och regionförvaltningsverkets beslut upphävas och Finnpulp Oy:s tillståndsansökan avslås.

Omröstning 5–2

Miljöskyddslagen 11 §, 20 § 1 punkten, 48 § 2 mom., 49 § och 51 § 1 mom.

Lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen 21 § 1 mom.

Unionens domstols dom 1.7.2015 i ärendet C-461/13 (Bund für Umwelt und Naturschutz Deutschland e.V. mot Tyska staten; Weser-domen)

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi, justitieråden Mika Seppälä, Tuomas Kuokkanen, Jaakko Autio och Monica Gullans samt miljösakunnigråden Jukka Horppila och Harri Koivusalo. Föredragande Elina Nyholm.

 
Publicerad 19.12.2019