HFD:2020:27

Jaktlagen – Habitatdirektivet – Dispens – Dispens från fredning av varg – Stamvårdande jakt – Bekämpa tjuvjakt – Berättigat syfte för att bevilja dispens – Annan tillfredsställande lösning – Gynnsam skyddsnivå (bevarandestatus) – Unionens domstols dom med anledning av begäran om förhandsavgörande

Årsboksnummer: HFD:2020:27
Givet: 19.3.2020
Liggarnummer: 1275
Diarienummer: 743/1/16
ECLI: ECLI:FI:HFD:2020:27

Frågan gällde så kallad stamvårdande dispens som beviljats med stöd av jaktlagen för att döda fyra vargar inom två områden i Norra Savolax. Högsta förvaltningsdomstolen hade att på en naturskyddsförenings besvär avgöra om Finlands viltcentrals beslut var i strid med artikel 16.1 e i habitatdirektivet.

Enligt domen i ärende C-674/17 som unionens domstol gett med anledning av högsta förvaltningsdomstolens begäran om förhandsavgörande kunde bekämpning av tjuvjakt anses utgöra ett i artikel 16.1 e i habitatdirektivet avsett godtagbart syfte för beviljandet av dispensen I domen hade ändå uppräknats flera grunder som enligt habitatdirektivet med stöd av det nämnda ledet utgjorde hinder för beviljande av dispens från förbudet att uppsåtligt döda varg.

Med stöd av unionens domstols avgörande ansåg högsta förvaltningsdomstolen att syftet med dispensen det vill säga bekämpningen av tjuvjakt inte hade motiverats på ett klart och underbyggt sätt. Det hade inte heller med exakta vetenskapliga rön visats att dispensen skulle leda till de mål som eftersträvades. I samband med dispensärendet hade inte heller framförts någon sådan utredning av betydelse som skulle ha visat att det inte fanns någon annan tillfredsställande lösning på bekämpningen av tjuvjakt än att bevilja dispens för att döda varg. Vargens skyddsnivå hade inte heller uppgetts vara gynnsam. Ur handlingarna framgick inte heller att dispensen inte hade försämrat vargstammens ogynnsamma skyddsnivå. Villkoren i dispensbeslutet avseende jaktens begränsning gällande område, tidpunkt och mängd samt organisering av jakten var inte tillräckliga för att säkra att jakten skedde under strikt kontrollerade former, selektivt och begränsat, med beaktande av antalet vargar som var föremål för jakten och osäkerheten om att jakten enligt rekommendationerna riktade sig till individer som var unga eller orsakade skada. Dispens borde därför inte enligt artikel 16.1 e i habitatdirektivet ha kunnat beviljas. Ansökan borde ha avslagits för att den inte var förenlig med 41 a § 1 och 3 mom. i jaktlagen.

Jaktlagen 37 § 3 mom., 41 § 1 mom. och 41 a § 1 och 3 mom.

Statsrådets förordning om dispens enligt jaktlagen 3 § och 4 §

Jord- och skogsbruksministeriets förordning om jakt på varg som sker med stöd av dispens utanför renskötselområdet under jaktåren 2015‒2016 (1488/2015) 1 §

Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (habitatdirektivet) art. 12.1, art. 16.1 e och bilaga IV a

Unionens domstols dom 10.10.2019, Luonnonsuojeluyhdistys Tapiola (C-674/17, ECLI:EU:C:2019:851)

Se HFD 2017:182 och HFD 2020:28

Jmfr. HFD 2020:29

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi samt justitieråden Riitta Mutikainen, Mika Seppälä, Kari Tornikoski och Taina Pyysaari. Föredragande Tuire Taina.

 
Publicerad 19.3.2020