HFD:2020:35

A-koncernen hade år 2008 genomfört en intern nyorganisering av finansieringsfunktionen så att koncernens moderbolag A Abp hade grundat A Finance NV i Belgien. Efter det hade A Abp som apportegendom till A Finance NV överfört sina koncerninterna långvariga lånefordringar om cirka 223 500 000 euro. Som ersättning hade A Abp erhållit aktier i A Finance NV. De som apport överförda koncerninterna lånefordringarna hade varit utan säkerhet och lånefordringarnas ränteintäkter hade samma dag överförts till A Finance NV. A Finance NV hade infört fordringarna som tillgångar i sin balansräkning. A Abp och A Finance NV hade därutöver avtalat om att resultatgränser ställs på den avkastning som A Finance NV genom sin verksamhet erhåller på det investerade kapitalet. A Finance NV hade kompenserat A Abp den avkastning som överskred resultatgränsen eller alternativt debiterat A Abp på avkastning som blev under resultatgränsen.

Koncernskattecentralen hade med stöd av en funktionsanalys som gjorts i samband med en skatterevision i A Abp ansett att A Abp i verkligheten hade uträttat alla betydande finansieringsfunktioner inom koncernen, burit den betydande risken i samband med det och använt betydande medel på detta, och att A Finance NV inte i verkligheten hade verkat som koncernens finansieringsbolag. Koncernskattecentralen hade vidare ansett att A Finance NV borde ha fått en marknadsmässigt bestämd ersättning som baserade sig på verksamhetskostnaderna. Koncernskattecentralen hade till den skattskyldiges nackdel i samband med rättelsen av beskattningen för skatteåren 2011 och 2012 som rättelse av internprissättning tillagt det belopp som utgjorde skillnaden mellan de av bolaget uppgiva inkomsterna och de inkomster bolaget ansågs ha haft och dessutom påfört bolaget skatteförhöjning. Koncernskattecentralen hade motiverat sina rättelser av internprissättningen med att affärstransaktionerna inte hade omdefinierats eftersom den definiering eller strukturering av affärsverksamheten eller arrangemangen som avtalsparterna gjort avtalsparterna emellan inte hade rättats, utan rättelsen av beskattningarna hade gjorts utgående från vilka affärstransaktioner parterna emellan som i verkligheten hade gjorts.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att Koncernskattecentralen hade ignorerat de rättshandlingar A Abp och A Finance NV hade gjort, och särskilt det faktum att A Finance NV hade blivit bolagets fordringsägare. Den hade identifierat de affärstransaktioner som skett mellan A Abp och A Finance NV efter apporten och ansett att A Abp i verkligheten hade uträttat alla betydande finansieringsfunktioner inom koncernen och att A Finance NV inte i verkligheten hade verkat som koncernens finansieringsbolag. Koncernskattecentralen hade därmed då den verkställde beskattningen till den skattskyldiges nackdel omidentifierat rättshandlingarna mellan A Abp och A Finance NV med stöd av 31 § i lagen om beskattningsförfarande. Sagda bestämmelse ger inte Koncernskattecentralen rätt att omidentifiera den skattskyldiges rättshandlingar och det hade inte i ärendet påståtts att A Abp och A Finance NV skulle ha genomfört nyorganiseringen av koncernens finansieringsfunktioner i syfte att kringgå beskattning. Därför kunde inte Koncernskattecentralen på de uppgivna grunderna rätta A Abp:s beskattning för skatteåren 2011 och 2012 till den skattskyldiges nackdel och påföra bolaget skatteförhöjning. Skatteåren 2011 och 2012.

Lagen om beskattningsförfarande 31 § 1 mom., 32 § 3 mom. (1079/2005) och 56 § 1 mom. (520/2010) och 4 mom. (1079/2005)

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi samt justitieråden Leena Äärilä, Mikko Pikkujämsä, Vesa-Pekka Nuotio och Anne Nenonen. Föredragande Anu Punavaara.