9.5.2014/1536

Ett fastighetsbolag hade påförts fastighetsskatt för det markområde som gruvan omfattade. Skatten hade enligt 41 § 1 mom. i fastighetsskattelagen beräknats på det gängse värdet av malmen i gruvan. Detta värde hade man tagit fram genom att utgå från bland annat den årliga brytmängden i gruvan, den återstående driftstiden samt en räntesats om åtta procent.

Enligt gruvlagen (503/1965) var gruvrätten inte beroende av äganderätt till fastigheten i fråga eller fastighetsägarens samtycke, utan grundade sig på att en myndighet hade godkänt inmutnings- och utmålsansökningar för ett område som sökanden eller någon annan ägde. Gruvrätten stod således inte i ett likadant beroendeförhållande till marken som den rätt till stenbrott eller grus-, ler- eller torvrtäkt som avses i 31 § 1 mom. i lagen om värdering av tillgångar vid beskattningen och kunde inte betraktas som en sådan förmån som avses i nämnda lagrum. Med hänvisning till bland annat denna omständighet avlyfte förvaltningsdomstolen den fastighetsskatt som påförts gruvbolaget för värdet på förmånen till den del som denna gällde marken. Högsta förvaltningsdomstolen ändrade inte förvaltningsdomstolens beslut.

Skatteåret 2010

Fastighetsskattelagen 2 § 1 och 3 mom. samt 15 §

Lagen om värdering av tillgångar vid beskattningen 31 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av förvaltningsråden Matti Halén, Eila Rother, Timo Viherkenttä, Leena Äärilä och Vesa-Pekka Nuotio. Föredragande Kari Honkala.