Annat beslut 3872/2014

Ärende Besvär i ett ärende som gäller rivningslov

Ändringssökande A

Beslut som överklagas

Vasa förvaltningsdomstol 21.10.2013 nr 13/0611/2

Ärendets tidigare handläggning

Byggnadsnämnden i Korsholm har med sitt beslut 15.8.2012 (§ 99) beviljat Finska staten/Senatfastigheter rivningslov för rivning av huvudbyggnaden vid Valsörarnas före detta sjöbevakningsstation på Äbbskär i Björkö by i Korsholms kommun.

Förvaltningsdomstolens avgörande

Vasa förvaltningsdomstol har med det överklagade beslutet avslagit A:s besvär över byggnadsnämndens beslut.

Förvaltningsdomstolen har i motiveringen till sitt beslut anfört följande:

Enligt 127 § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen får en byggnad eller en del av en byggnad inte utan tillstånd rivas på ett detaljplaneområde eller på ett område på vilket ett i 53 § i markanvändnings- och bygglagen avsett byggförbud för utarbetande av en detaljplan gäller. Tillstånd behövs också om så bestäms i generalplanen.

Finska staten/Senatfastigheters ansökan avser rivning av huvudbyggnaden vid Valsörarnas före detta sjöbevakningsstation på Äbbskär i Björkö by i Korsholms kommun. Enligt de uppgifter som framgår av handlingarna i ärendet är området i fråga inte detaljplanerat och på området gäller inte byggförbud för utarbetande av detaljplan. Enligt de uppgifter som framgår av handlingarna i ärendet finns byggnaden på ett område som i strandgeneralplanen för Replot-Björköby anvisats som skydds- och utflyktshamn LV-r. Strandgeneralplanen innehåller inte bestämmelser om att tillstånd för rivning behövs på detta område.

Med beaktande av det som nämnts ovan om områdets planläggningssituation och innehållet i strandgeneralplanen finns det inte hinder för rivningen som ansökan avser.

Rättsnorm som förvaltningsdomstolen tillämpat

Markanvändnings- och bygglagen 127 § 1 mom.

Handläggning i högsta förvaltningsdomstolen

A har i sina besvär yrkat att förvaltningsdomstolens och byggnadsnämndens beslut ska upphävas och rivningslov inte ska beviljas.

Som motivering till sina yrkanden har A bifogat handlingar som visar hur sjöbevakningsstationen kan användas nu och i framtiden.

Byggnadsnämnden i Korsholm har i sin förklaring yrkat att besvären bör förkastas.

Finska staten/Senatfastigheter har beretts tillfälle att ge förklaring.

A har i sitt genmäle anfört bland annat följande:

Museiverket har givit utlåtande om att sjöbevakningsstationen tillsammans med fyrsamhället på Storskär och andra konstruktioner bildar en tidsmässigt skiktad kulturhistoriskt värdefull helhet, som vittnar om en livlig myndighetsnärvaro under århundraden i de farliga vattnen kring Valsörarna.

Rivningslovet kan inte motiveras med att det med beaktande av områdets planläggningssituation och innehållet i stranddelgeneralplanen inte finns hinder för rivningen av huvudbyggnaden vid sjöbevakningsstationen.

Trots att ansökan om rivningslov i detta fall har begränsats till sjöbevakningsstationens huvudbyggnad, har Museiverket vidhållit att ärendet gäller en kulturhistoriskt värdefull helhet samt att kriterierna för beviljande av rivningslov enligt § 139 i markanvändnings- och bygglagen inte uppfylls. Museiverkets utlåtande är baserat på sakkunskap och bör beaktas i detta ärende.

I den åberopade kulturhistoriskt värdefulla helheten beaktar Museiverket sjöbevakningsstationen tillsammans med fyrsamhället och andra konstruktioner.

Fyrsamhället på Valsörarna utgör byggd kulturmiljö av riksintresse (RKY). Av Museiverkets beskrivning framgår att ögruppen med fyrar och lotsstationer i Kvarkens skärgård är ett världsnaturarvsobjekt och att ögruppen är ett utmärkt exempel på hur områdets sjöfart, administration och fyrteknik har utvecklats.

Sjöbevakningsstationen ingår inte i fyrsamhället, men hör det oaktat till den av Museiverket i föreliggande ärende åberopade tidsmässigt skiktade kulturhistoriskt värdefulla helheten, som vittnar om en livlig myndighetsnärvaro under århundraden i de farliga vattnen kring Valsörarna.

Att huvudbyggnaden inte är någon gammal byggnad talar för den skull inte för ett rivningslov.

En rivning av huvudbyggnaden skulle innebära att de traditionsvärden som huvudbyggnaden representerar skulle förstöras. Rivningen skulle därtill förstöra de traditionsvärden som ingår i den av Museiverket åberopade kulturhistoriskt värdefulla helheten.

A har inkommit med tilläggsutredning.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat ärendet och avslår besvären. Ärendet slutar på det sätt som framgår av förvaltningsdomstolens beslut.

Skäl till högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Enligt 127 § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen får en byggnad eller en del av en byggnad inte utan tillstånd rivas på ett detaljplaneområde eller på ett område på vilket ett i 53 § avsett byggförbud för utarbetande av en detaljplan gäller. Tillstånd behövs också om så bestäms i generalplanen. Enligt 127 § 3 mom. i samma lag skall kommunens byggnadstillsynsmyndighet, om rivningen inte kräver tillstånd, underrättas skriftligen om rivningen av en byggnad eller en del av en byggnad 30 dagar innan rivningsarbetet inleds (rivningsanmälan). Byggnadstillsynsmyndigheten kan inom nämnda tid av grundad anledning kräva att tillstånd skall sökas. Enligt 139 § 1 mom. i samma lag förutsätts det för att rivningslov skall beviljas att rivningen inte innebär att traditions- eller skönhetsvärden eller andra värden som ingår i den byggda miljön förstörs och att den inte medför olägenheter för genomförandet av planläggningen.

Systemet med rivningslov är nära förknippat med byggnadsskyddet. Avsikten med detta skydd är att man vill förvissa sig om att byggnader som är värda att skyddas inte rivs förrän frågan om de skall skyddas har avgjorts antingen med en tidsenlig plan eller med tillämpning av bestämmelserna i byggnadsskyddslagen. Avsikten har inte varit att skapa en ny typ av tillståndssystem som skulle begränsa möjligheterna att riva byggnader, utan man har velat säkerställa att frågan om en byggnad skall skyddas kan avgöras inom en skälig tid, antingen med en plan som uppfyller kraven i markanvändnings- och bygglagen eller med ett skyddsbeslut som avses i byggnadsskyddslagen. Om man inte besluter skydda byggnaden med en detaljplan eller enligt lagen om skyddande av byggnadsarvet eller har något sådant ärende anhängigt och ingen annan åtgärd heller är anhängig för att skydda byggnaden eller ändra planen, finns det inget sådant hinder för att riva byggnaden om vilket bestäms i 139 § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen.

Det har inte kommit fram att något ärende med syftet att skydda byggnaden i fråga skulle vara anhängigt. Således finns det inga skäl att inte bevilja rivningslov i det här ärendet.

Av dessa skäl och med beaktande av yrkandena i högsta förvaltningsdomstolen och utredningen i ärendet finns det inte skäl till ett annat slut i ärendet än det som framgår av förvaltningsdomstolens beslut.

Ärendet har avgjorts av förvaltningsråden Hannu Ranta, Tuomas Lehtonen, Mika Seppälä, Liisa Heikkilä och Janne Aer. Föredragande Esa Hakkola.