Annat beslut 5132/2019
Ärende Besvär som gäller fast fornlämning
Ändringssökande A
Beslut som överklagas
Ålands landskapsregering 19.12.2018 nr 141 U3
Ärendets tidigare handläggning
Ålands landskapsregering har med sitt överklagade beslut enligt 11 § 1 mom. i landskapslagen om fornminnen beviljat vägnätsbyrån tillstånd att rubba de delar av fast fornlämning Fö 6.20 som berörs av förslaget (deletapp 2) till vägplan gällande västra Föglö så att vägplanen kan fastställas.
Landskapsregeringen har med samma beslut avslagit fastighetsägare A:s anhållan om fastställande av ett skyddsområde för en del av fast fornlämning Fö 6.20. Landskapsregeringen har konstaterat att de berörda delarna av den fasta fornlämningen orsakar oskäligt stor olägenhet i förhållande till dess betydelse. Landskapsregeringen har beviljat tillstånd för rubbande av den fasta fornlämningen och avslagit anhållan om fastställande av skyddsområde på samma yta.
Landskapsregeringen har anfört bland annat följande skäl för sitt beslut:
Kulturbyrån har bedömt att det i den fasta fornlämningens utbredning ingår områden som bildar sammanhängande grupper med stenkonstruktioner samt tillhörande aktivitetsytor. Motsvarande ryssugnsområden som härstammar från samma typ av militära händelseförlopp under tidigmodern tid är en kännetecknande lämning för hela Ålands skärgård. I innerskärgårdsområdet mellan Föglö och fasta Åland finns uppskattningsvis flera hundratal ryssugnar och tillhörande stenkonstruktioner.
Landskapsregeringen har 15.5.2018 hållit en överläggning med kulturbyrån och vägnätsbyrån i fastighetsägarens närvaro och har 25.5.2018 beslutit genomföra en arkeologisk undersökning då den aktuella delen av den fasta fornlämningen bedöms förorsaka oskäligt stor olägenhet i förhållande till dess betydelse. Den arkeologiska undersökningen har genomförts och avrapporterats under år 2018.
Kulturbyrån har 5.10.2018 begärt om utlåtande av museiverket angående tillstånd att rubba en del av den fasta fornlämningen så att landskapsregeringens vägnätsbyrå kan fastställa vägplanen (deletapp 2). Kulturbyrån har även begärt museiverkets bedömning gällande anhållan om fastställande av skyddsområde för den fasta fornlämningen på den yta inom fornlämningen som även utgör föremål för landskapsregeringens beslut om arkeologisk undersökning inför rubbande.
I museiverkets utlåtande 13.11.2018 har konstaterats att ”tillstånd att rubba en del av fast fornlämning ryssugnsområde Fö 6.20 kan ges då de av den utställda vägplanen berörda delarna av fornlämningen har undersökts, förutsatt att beslutet grundar sig på en helhetsbedömning som tar i hänsyn båda anhängiggjorda ärendena”. Museiverket har även konstaterat att den arkeologiska undersökningen som ligger till grund för hörandet har genomförts på ett uttömmande sätt.
Anhållan om att fastställa ett skyddsområde för en del av den fasta fornlämning med stöd av 5 § i landskapslagen om fornminnen har lämnats in till landskapsregeringens behandling efter att landskapsregeringen genom beslut 25.5.2018 bedömt att de berörda delarna av fornlämningen kan rubbas efter att en arkeologisk undersökning har gjorts.
Handläggning i högsta förvaltningsdomstolen
A har i sina besvär yrkat att landskapsregeringens beslut upphävs och att han erhåller ersättning för sina rättegångskostnader jämte laga ränta.
Han har i sina besvär anfört bland annat följande:
Ålands landskapsregering har 31.5.2018 fattat beslut om att fastställa vägplanen för nybyggnad av del 1 av förbindelse mellan Degerbyvägen och nytt färjfäste på Mellanholm, landsväg nr 700, sektion 1250–3760, mellan Degerö-Norra Gripö, Mellanholm i Föglö kommun.
Ändringssökanden är ägare till fastigheterna Hästkleven (62-406-3-24) och Skansbacka (62-406-3-1) i Föglö Degerby. Dessa fastigheter berörs direkt av vägplanen samt av förslaget (deletapp 2) till vägplan för fortsatt utbyggnad av landsvägen i det aktuella området. På fastigheterna finns fasta fornlämningar som härstammar bland annat från 1700-talet (till exempel det stora nordiska kriget). Det är fråga om ett betydande sammanhängande område där det finns lämningar av framförallt de ryska soldaternas olika anläggningar.
Brofästet på Degerö i norra Degerby och den fortsatta vägen placeras enligt förslagen till vägplaner på mark som är i ändringssökandens ägo i nära anslutning till ett större område med fornminnen. Fornminnena utgörs främst av stenugnar, murar och övernattningsplatser från den ryska och svenska tiden under Stora ofreden 1714–1721 och Lilla ofreden 1742–43. Då rörde sig flottstyrkor med tusentals man i Föglötrakten. Landskapets kulturbyrå har kartlagt 96 fornlämningar i det område som berörs av projekt västra Föglö, deletapp 2. Minnena av denna militära närvaro är ett kulturarv som till stor del skulle förstöras om vägplanen förverkligades.
Beslutet om rubbande är otillräckligt motiverat och saknar konkret resonemang kring 11 § i landskapslagen om fornminnen. Museiverket har i sitt utlåtande ansett att tillstånd att rubba ryssugnarna kan ges ”förutsatt att beslutet grundar sig på en helhetsbedömning som tar i hänsyn båda anhängiggjorda ärendena”. Någon sådan helhetsbedömning har emellertid inte gjorts av landskapsregeringen.
Det är också felaktigt att hävda att ett skyddsområde inte kan inrättas för att det finns så många fornminnen av samma slag i skärgården. Det existerar överhuvudtaget inget skyddat område för ryssugnar och just därför är ändringssökandens begäran så viktig. Om fornlämningarna rubbas åstadkommer man obotlig skada på den kulturhistoriska helheten. Markägarens rättigheter att bevara sin egendom har inte beaktats i tillräcklig grad och intresseavvägningen har inte motiverats på ett lagligt sätt.
Området där fornlämningar skall rubbas är inte identiskt med det område som ändringssökanden har begärt att ska skyddas. Denna omständighet borde ha uppmärksammats av landskapsregeringen och möjligheten att i varje fall delvis fastställa ett skyddsområde borde ha blivit föremål för beslut. Nu har dock anhållan om inrättande av skyddsområde helt sonika förkastats utan att närmare motivera varför ett skyddsområde inte kunde godkännas delvis.
Eftersom ärendena gällande rubbande av fast fornlämning respektive fastställande av skyddsområde behandlats gemensamt, ska landskapsregeringens beslut upphävas i dess helhet.
Ålands landskapsregering har inkommit med ett yttrande och ansett att besvären och yrkandet på ersättning för rättegångskostnader ska avslås.
Landskapsregeringen har hänvisat till motiveringen i sitt beslut och anfört bland annat följande:
Kulturbyrån har år 2017 genomfört en arkeologisk inventering över vägplaneområdet för att utreda om någon fast fornlämning kan komma att beröras av projektet i enlighet med 13 § i landskapslagen om fornminnen. I samband med inventeringen dokumenterades sammanlagt 96 fornlämningar på vägplaneområdet varav 63 tillhörande fast fornlämning Fö 6.20. Denna fornlämning utgörs av 53 lämningar av stenugnar, så kallade ryssugnar, samt 10 lämningar av övernattningsgrunder som härstammar från galärflottornas aktiviteter i området under 1700-talet och tidigt 1800-tal. Det är fråga om en vanligt förekommande fornlämningstyp i den åländska skärgården. I innerskärgårdsområdet mellan Föglö och fasta Åland finns uppskattningsvis hundratals ryssugnar och tillhörande stenkonstruktioner. På basis av den arkeologiska inventeringen kunde kulturbyrån konstatera att fyra fornlämningar tillhörande fast fornlämning Fö 6.20 berördes av den utställda vägplanen.
Kulturbyrån bedömde med stöd av 13 § i landskapslagen om fornminnen att fastställandet av vägplanen förutsätter att infrastrukturavdelningen anhåller om tillstånd att få rubba de ovannämnda delarna av fast fornlämning Fö 6.20. Vägnätsbyråns anhållan om rubbande inlämnades 1.3.2018 varpå kulturbyrån kallade representanterna för vägnätsbyrån och fastighetsägaren till en överläggning. Ändringssökanden deltog i överläggningen tillsammans med sitt ombud. Av protokollet från överläggningen framkommer att ändringssökanden vid hörandet motsatte sig projektet i sin helhet inklusive eventuellt rubbande av fornlämningen med motiveringen att fornminnets värde väger tyngre än vägprojektet. Ändringssökanden uttryckte även en önskan om att få överklaga beslutet om rubbande. Av protokollet framgår att ändringssökanden informerades om att denne i enlighet med 13 § i landskapslagen om fornminnen ska beredas tillfälle att bli hörd i saken, men att endast ärendets motpart har möjlighet att överklaga beslutet.
Enligt 13 § i landskapslagen om fornminnen ska en arkeologisk undersökning av en fast fornlämning utföras innan landskapsregeringen kan fatta ett beslut om rubbande. Ett beslut om utförande av en arkeologisk undersökning fattades av kulturbyrån 25.5.2018. Samma dag inlämnade ändringssökanden en anhållan om att fastställa ett skyddsområde för fornlämningar inom fastigheten Hästkleven. I sin anhållan lyfte ändringssökanden fram samma argument för fastställande av skyddsområde som vid överläggningen gällande vägnätsbyråns ansökan om rubbande.
Den arkeologiska undersökningen genomfördes under juni och juli 2018. Efter avrapporteringen inhämtades museiverkets utlåtande i de båda anhängiggjorda ärendena. Vägnätsbyrån beviljades 19.12.2018 rubbningstillstånd för de fyra fornlämningar som berörs av vägplanen. I samma beslut avslogs ändringssökandens anhållan om fastställande av skyddsområde.
Enligt 1 § i landskapslagen om fornminnen är fasta fornlämningar fredade som minne av Ålands tidigare bebyggelse och historia. De fasta fornlämningarna har således ett legalt skydd som gäller omedelbart, utan att något särskilt förfarande behöver vidtas. Enligt 4 § och 5 § i nämnda lag är förutom själva fornlämningen ett två meter brett område räknat från fornlämningens synliga ytterkanter (skyddsområde) skyddat utan att ett särskilt beslut vidtas. Fornlämningen omfattas alltså av ett skyddsområde utan att man fattar ett separat beslut om saken. I vissa fall kan det dock vara motiverat att fastställa gränserna för ett skyddsområde genom ett särskilt förfarande. Fastställande av skyddsområdets gränser kan vara motiverat till exempel ifall fornlämningens särskilda karaktär förutsätter en större skyddsradie än två meter.
Enligt 7 § i nämnda lag har en fastighetsägare eller en nyttjanderättsinnehavare rätt till ersättning av landskapets medel om ett skyddsområde vars gränser bestämts av landskapsregeringen orsakar rättighetsinnehavaren olägenhet som inte är ringa vid nyttjandet av fastigheten förutsatt att nyttjandet av fastigheten inte varit inskränkt på motsvarande sätt tidigare. För fastighetsägarens del anknyter fastställande av skyddsområde således till möjligheten att erhålla ett överklagbart beslut om fornlämningen och dess påverkan. Det bör dock poängteras att avsaknaden av fastställda gränser för ett skyddsområde inte påverkar själva fornlämningens legala skydd. Det huruvida det för en fast fornlämning fastställts gränser eller ej påverkar inte heller behandlingen av en ansökan om rubbande av fast fornlämning.
Enligt landskapsregeringen motsvarar förslaget till skyddsområde det område som vägnätsbyrån hänvisar till i sin anhållan om tillstånd för rubbande. Eftersom rubbande av en fornlämning i praktiken betyder att själva fornlämningen avlägsnas, är det inte ändamålsenligt att fastställa ett skyddsområde för fornlämningar som inte kommer att bevaras.
Ändringssökanden saknar partsställning beträffande det beviljade tillståndet om rubbande. Eftersom ärendena hade sakligt samband och var samtidigt anhängiga hos landskapsregeringen gjordes ett gemensamt beslut i ärendena. Enbart det faktum att ärendena behandlats tillsammans innebär dock inte att sökandena skulle vara parter i behandlingen av varandras ärenden.
Ändringssökanden har i egenskap av fastighetsägare haft möjlighet att inkomma med synpunkter i ärendet gällande rubbande. De synpunkter som ändringssökanden har framfört har gällt vikten av att bevara det kulturhistoriska arvet. I dessa frågor är landskapsregeringen med stöd av 3 § i landskapslagen om fornminnen en sakkunnigmyndighet till vars tjänsteuppgifter hör att avväga i vilken mån fornlämningar behöver skyddas. I detta ärende har landskapsregeringen efter avvägning konstaterat att rubbande av fornlämningarna kan beviljas.
Ändringssökanden har beretts tillfälle att inkomma med ett genmäle.
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande
1. Högsta förvaltningsdomstolen har prövat ärendet. Besvären avslås.
2. A:s yrkande om ersättning av rättegångskostnader avslås.
Skäl till högsta förvaltningsdomstolens avgörande
1. Huvudsaken
Tillämplig lagstiftning
Enligt 1 § 1 mom. i landskapslagen om fornminnen (ÅFS 1965:9) är fasta fornlämningar fredade som minne av Ålands tidigare bebyggelse och historia.
I 2 mom. i samma paragraf föreskrivs att det är förbjudet att utan tillstånd som meddelats med stöd av samma lag gräva ut, ändra, skada, ta bort eller på annat sätt rubba en fast fornlämning eller att täcka över den.
Enligt 4 § 1 mom. i nämnda lag hör till fast fornlämning sådant jordområde, som erfordras för att fornlämningen skall kunna bevaras samt för att med hänsyn till fornlämningens art och betydelse nödvändigt utrymme beredes däromkring.
Enligt 2 mom. i samma paragraf benämnes område, varom i 1 mom. är stadgat, i denna lag skyddsområde.
I 5 § 2 mom. i nämnda lag föreskrivs att om en fornlämnings gränser inte har fastställts vid fastighetsförrättning eller exproprierats skall landskapsregeringen fastställa gränserna på eget initiativ eller på ansökan av fastighetsägaren. Till ansökan skall bifogas förslag till gränser för fornlämningen, utredning om äganderätten till den fastighet inom vilken fornlämningen finns, utdrag ur fastighetsregistret samt tillförlitlig karta eller kartskiss som visar var fornlämningen finns.
Enligt 3 mom. i samma paragraf ska, om en fornlämnings gränser inte fastställts så som anges ovan, gränserna gå så att skyddsområdet blir två meter brett räknat från fornlämningens synliga ytterkanter.
I 11 § 1 mom. i nämnda lag föreskrivs att om en fast fornlämning orsakar oskäligt stor olägenhet i förhållande till fornlämningens betydelse kan landskapsregeringen på ansökan, efter att en arkeologisk undersökning av fornlämningen har utförts, meddela tillstånd att rubba fornlämningen eller att täcka över den på sätt som annars enligt 1 § 2 mom. är förbjudet. I tillståndet kan särskilda villkor intas.
I 3 mom. i samma paragraf föreskrivs att om ansökan gjorts av annan än fastighetsägaren skall fastighetsägaren ges tillfälle att bli hörd.
Enligt 4 mom. i samma paragraf föreskrivs i 13 § om tillstånd att rubba en fast fornlämning vid förverkligande av ett allmänt arbetsföretag.
I 13 § 1 mom. i nämnda lag föreskrivs att vid planering av byggande av allmän väg, kanal eller flygfält, reglering av vattendrag eller annat liknande allmänt arbetsföretag eller planläggning skall den som avser att utföra arbetsföretaget i god tid utreda om någon fast fornlämning kan komma att beröras och om så är fallet genast göra en anmälan om detta till landskapsregeringen för överläggning. Vid överläggningen skall fastighetsägaren höras.
Enligt 2 mom. i samma paragraf skall en arkeologisk undersökning utföras innan landskapsregeringen beslutar i ärendet.
I 25 a § i nämnda lag föreskrivs att ett beslut som landskapsregeringen fattat med stöd av denna lag kan avseende på lagligheten överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen.
I 22 § i förvaltningslagen för landskapet Åland (ÅFS 2008:9) föreskrivs att om ett beslut som skall fattas av en myndighet kan ha en betydande inverkan på avgörandet i ett annat ärende som samtidigt är inlett hos samma myndighet, skall myndigheten bereda ärendena gemensamt och avgöra dem på en gång, om gemensam behandling inte medför menligt dröjsmål eller är onödig med hänsyn till ärendets art eller natur.
Enligt 25 § 2 mom. i självstyrelselagen för Åland (FFS 1144/1991) får besvär över lagligheten av landskapsregeringens beslut anföras hos högsta förvaltningsdomstolen.
Utredning i ärendet
Ålands landskapsregerings kulturbyrå har under år 2017 genomfört en arkeologisk inventering av vägplaneområdet som ingår i deletapp 2 i infrastrukturprojektet kortrutt västra Föglö. I inventeringen dokumenterades sammanlagt 96 fornlämningar på vägplaneområdet varav 63 tillhörande fast fornlämning Fö 6.20. Enligt inventeringen berördes fyra fornlämningar tillhörande fast fornlämning Fö 6.20 av förslaget till vägplan.
Fast fornlämning Fö 6.20 finns i norra Degerby på Degerö på ett område som hör till tre fastigheter. Fornlämningen utgörs av 53 lämningar av stenugnar, så kallade ryssugnar, och 10 lämningar av övernattningsgrunder som härstammar från galärflottornas aktiviteter i området under 1700-talet och tidigt 1800-tal.
Ålands landskapsregerings vägnätsbyrå har 1.3.2018 lämnat in en anhållan till kulturbyrån om att det ska företas undersökningar gällande de delar av fast fornlämning Fö 6.20 som finns inom den planerade vägsträckningen för deletapp 2. De delar av fornlämningen som berördes av vägnätsbyrån anhållan finns på fastigheten Hästkleven 62-406-3-24.
Landskapsregeringen har 15.5.2018 hållit en överläggning mellan kulturbyrån och vägnätsbyrån i fastighetsägarens närvaro.
Ändringssökanden har 25.5.2018 som ägare till fastigheten Hästkleven lämnat in en anhållan om fastställande av ett skyddsområde för fornlämningar på fastigheten. Som bilaga till anhållan fanns en karta över det föreslagna skyddsområdet som omfattade cirka 3,5 hektar av den del av fast fornlämning Fö 6.20 som ligger närmast vägplaneområdet på fastigheten Hästkleven.
Landskapsregeringens kulturbyrå har 25.5.2018 beslutat utföra en arkeologisk undersökning av fast fornlämning Fö 6.20. I beslutet konstateras att för att vägplanen gällande landsvägen och bron på Degerö ska kunna fastställas krävs att kulturbyrån beviljar tillstånd att rubba de delar av den fasta fornlämningen som berörs av vägplanen.
Arkeologiska undersökningar av fyra anläggningar inom fast fornlämning Fö 6.20 har genomförts under sommaren 2018. Undersökningarna har dokumenterats i en 24.9.2018 daterad rapport med titeln ”Föglö, Degerby, fornlämning Fö 6.20 - Arkeologisk undersökning av fyra anläggningar i norra Degerby”. De fyra anläggningarna utgörs av en stenugn byggd gentemot en brant sluttning i bergen (B23), en stenugn gjord av naturstenar (B28), en stenugn byggd delvis med tegelstenar (B29) och en stensättning (B30). Vid undersökningen påträffades inga fynd. Enligt rapporten är anläggningarna typiska i deras mångfald. Materialen, konstruktionen och terrängen varierar med märkbara skillnader även i ugnar som står bara 30 meter ifrån varandra. Stenugnarna har flera konstruktionsdetaljer gemensamt, trots att de alla har sin egen karaktär baserad på var exakt de byggdes och troligen i vilken ordning det skedde.
Landskapsregeringens kulturbyrå har 5.10.2018 begärt museiverket om ett utlåtande angående tillstånd att rubba en del av fast fornlämning Fö 6.20 och ändringssökandens anhållan om fastställande av ett skyddsområde för fast fornlämning Fö 6.20. Museiverket har i sitt utlåtande 13.11.2018 konstaterat bland annat att tillstånd att rubba en del av fast fornlämning ryssugnsområde Fö 6.20 kan ges då de av den utställda vägplanen berörda delarna av fornlämningen har undersökts, förutsatt att beslutet grundar sig på en helhetsbedömning som tar hänsyn till båda de anhängiggjorda ärendena. Vidare har museiverket konstaterat att den arkeologiska undersökningen har dokumenterats och rapporterats på ett uttömmande sätt.
Landskapsregeringen har med sitt överklagade beslut 19.12.2018 beviljat vägnätsbyrån tillstånd att rubba de delar av fast fornlämning Fö 6.20 som berörs av den aktuella vägplanen. Beslutet innehåller ingen karta eller någon närmare beskrivning av det område som tillståndet gäller. Någon dylik har inte heller fogats till beslutet.
Landskapsregeringen har 24.1.2019 fastställt det aktuella förslaget till vägplan (deletapp 2). Landskapsregeringens beslut har överklagats till högsta förvaltningsdomstolen av bland andra ändringssökanden i detta ärende.
Juridisk bedömning och slutsats
I landskapslagen om fornminnen stadgas i 11 § om tillstånd att rubba en fast fornlämning och i 13 § om förfarandet vid planering av allmän väg eller annat liknande allmänt arbetsföretag. När det gäller planering av en allmän väg behövs det inte ett separat tillstånd att rubba en fast fornlämning utan ärendet kan avgöras i samband med vägplaneprocessen. Eftersom ändringssökanden hade lämnat in en anhållan om fastställande av ett skyddsområde för fast fornlämning Fö 6.20 som berörs av vägplanen har det dock i enlighet med 21 § i förvaltningslagen för landskapet Åland varit motiverat att bereda och avgöra ärendena gällande rubbande av fast fornlämning och fastställande av skyddsområde tillsammans. Enligt 11 § och 13 § i landskapslagen om fornminnen ska fastighetsägaren höras innan beslut om tillstånd att rubba en fast fornlämning fattas. Oberoende av om tillståndsbeslutet tas separat eller i samband med vägplaneprocessen det hänför sig till är en fastighetsägare vars fastighet finns på det planerade vägområdet sakägare i ärendet och har rätt att söka ändring i beslutet. Ändringssökanden har således besvärsrätt i hela ärendet.
I landskapsregeringens överklagade beslut har det område som tillståndet att rubba enligt 11 § i landskapslagen om fornminnen gäller inte specificerats på annat sätt än med en hänvisning till vägplanen. Vägplanen har fastställts av landskapsregeringen med ett senare beslut. Det framgår av handlingarna i ärendet att undersökningarna under sommaren 2018 har omfattat de fyra fornlämningar som också enligt vägnätsbyråns anhållan och den fastställda vägplanen ligger inom vägplaneområdet. Landskapsregeringens beslut om tillstånd att rubba den fasta fornlämningen Fö 6.20 kan anses omfatta dessa fyra fornlämningar.
Fast fornlämning Fö 6.20 består av 63 fornlämningar, av vilka 53 är så kallade ryssugnar. Det framgår av arkeologiska inventeringar och undersökningar att ryssugnar är vanliga fornlämningar i den åländska skärgården och att de fyra stenugnar som omfattas av tillståndet för rubbande är typiska exemplar av sådana ryssugnar. Under dessa omständigheter har landskapsregeringen med stöd av 11 § 1 mom. i landskapslagen om fornminnen kunnat meddela tillstånd att rubba de delar av fast fornlämning Fö 6.20 som berörs av vägplanen.
Ändringssökanden har i sina besvär konstaterat att området där fornlämningar ska rubbas inte är identiskt med det område som han hade begärt att ska skyddas. Han har ansett att landskapsregeringen skulle ha kunnat godkänna anhållan om fastställande av skyddsområde delvis.
Ändringssökandens anhållan om fastställande av skyddsområde har enligt den karta som fanns som bilaga till anhållan omfattat ett större område med flera fornlämningar än vad som berörs av vägplanen och tillståndet att rubba. Hans anhållan har dock inte heller omfattat hela den delen av fast fornlämning Fö 6.20 som finns på fastigheten Hästkleven utan har varit begränsad till närheten av det planerade vägområdet.
Enligt 4 § 1 mom. i landskapslagen om fornminnen hör till fast fornlämning sådant jordområde, som erfordras för att fornlämningen skall kunna bevaras samt för att med hänsyn till fornlämningens art och betydelse nödvändigt utrymme beredes däromkring. Enligt 5 § 3 mom. i samma lag har en fornlämning vars gränser inte fastställts ett skyddsområde av två meter räknat från fornlämningens synliga ytterkanter.
Ryssugnar är vanliga fornlämningar på Åland och inte särskilt känsliga i förhållande till vanlig markanvändning. Enligt arkeologiska undersökningar bildar de ryssugnar på fastigheten Hästkleven som omfattas av ändringssökandens anhållan inte en sådan kulturhistorisk helhet som skulle motivera fastställande av ett gemensamt skyddsområde. Det skyddsområde som gäller direkt med stöd av bestämmelsen i 5 § 3 mom. i landskapslagen om fornminnen kan anses vara tillräckligt för att ryssugnar ska kunna bevaras med hänsyn till deras art och betydelse. Landskapsregeringen har kunnat avslå ändringssökandens anhållan om fastställande av skyddsområde för en del av fast fornlämning Fö 6.20. Med hänsyn till ärendets art ska det överklagade beslutets motivering anses vara tillräcklig.
Med beaktande i övrigt av de skäl och bestämmelser som landskapsregeringen har anfört till stöd för sitt beslut, yrkandena i högsta förvaltningsdomstolen och vad som har framgått i ärendet är beslutet inte lagstridigt på det sätt som avses i 25 § 2 mom. i självstyrelselagen.
2. Rättegångskostnader
Med hänsyn till målets art och dess utgång samt 74 § i förvaltningsprocesslagen får A själv bära sina rättegångskostnader i högsta förvaltningsdomstolen.
Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Kari Tornikoski, Taina Pyysaari, Pekka Aalto och Monica Gullans. Föredragande Tuire Taina.