HFD:2016:37

Enligt sjukförsäkringslagen och lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner betalade Folkpensionsanstalten ersättning till försäkrade för den del av resekostnaderna som översteg självriskandelen. Folkpensionsanstalten hade inte ansvar för att ordna transporterna.

Folkpensionsanstalten hade 4.2.2010 med Finlands Taxiförbund rf tecknat ett ramavtal om utbetalning i ett elektroniskt direktersättningsförfarande av ovan nämnda reseersättningar till de taxiföretagare som utfört transporterna. Enligt ramavtalet skulle de regionala taxibolag som Folkpensionsanstalten och taxibranschen bestämde ha rätt att ansluta sig till ramavtalet genom att ingå avtal om elektroniskt direktersättningsförfarande med Folkpensionsanstaltens regionala försäkringsdistrikt. Ett enda taxibolag skulle vara ansvarigt för beställningscentralsverksamheten i hela försäkringsdistriktet. Folkpensionsanstaltens sju försäkringsdistrikt hade under tidsperioden 16.2.2010–4.5.2011 med de utvalda regionala taxibolagen slutit kontrakt om tillämpning av ovan nämnda elektroniska förfarande för utbetalning av direktersättning. Inget anbudsförfarande hade ordnats beträffande de arrangemang som kontrakten gällde eller beträffande direktersättningsförfarandet.

Efter att ha inhämtat ett förhandsavgörande av unionens domstol (målet C-269/14, Kansaneläkelaitos) ansåg högsta förvaltningsdomstolen att ramavtalet mellan Folkpensionsanstalten och Finlands Taxiförbund rf samt de regionala direktersättningskontrakt som ingåtts med stöd av ramavtalet utgjorde en helhet som skulle betraktas som en sådan tjänstekoncession som avses i 5 § 6 punkten i lagen om offentlig upphandling. Följaktligen ansåg högsta förvaltningsdomstolen liksom marknadsdomstolen att Folkpensionsanstalten hade förfarit i strid med lagen om offentlig upphandling genom att inte konkurrensutsätta tjänstekoncessionen.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde marknadsdomstolens beslut av 10.7.2012 till den del som marknadsdomstolen ålagt Folkpensionsanstalten att konkurrensutsätta tjänstekoncessionen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att i denna sak kunde marknadsdomstolen inte vid påföljdsprövningen använda sig av de så kallade reella åtgärder om vilka bestäms i 76 § 1 mom. 1–3 punkten i lagen om offentlig upphandling (348/2007) och som är avsedda att vara primära påföljder. Anlitandet av sådana åtgärder skulle ha stått i strid med regeln om avtals bindande verkan. Eftersom ansökningarna anhängiggjorts i marknadsdomstolen först efter att i lagen om offentlig upphandling avsedda upphandlingskontrakt slutits, var gottgörelse det primära rättsmedlet i denna sak och och det blev inte fråga om att ta ställning till om en i 76 § 1 mom. 1–3 punkterna i lagen om offentlig upphandling (348/2007) avsedd åtgärd skulle orsaka större skada för den upphandlande enheten, för övriga aktörers rättigheter eller för det allmänna intresset än de fördelar som åtgärden skulle medföra. Genom en ändring av lagen om offentlig upphandling (321/2010) hade det visserligen i och för sig blivit möjligt att i upphandlingsförfaranden som inletts 1.6.2010 eller därefter och som gällde annat än tjänstekoncessioner upphäva denna bindande verkan, men inte heller detta föranledde en annan bedömning av den sak som det nu var fråga om. Det fanns inte förutsättningar att påföra gottgörelse.

Lag om offentlig upphandling (348/2007) 5 § 1 mom. 6 punkten, 6 § 1 mom. 4 punkten, 15 § 1 punkten, 21 § 2 mom. och 76 § 1 och 2 mom.

Sjukförsäkringslagen (1224/2004) 2 kap. 1 §, 4 kap. 7 § 1 mom. och 15 kap. 9 §

Lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner (566/2005) 15 § 1 mom.

Europaparlamentets och Rådets direktiv 2004/18/EG om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (upphandlingsdirektivet) artikel 1.4

Om tidigare handläggningsskeden, se HFD 2014:86 (begäran om förhandsavgörande)

Europeiska unionens domstols dom i målet C-269/14, Kansaneläkelaitos (ECLI:EU:C:2015:329)