HFD:2020:97

Äktenskapslagen ändrades genom lag så att personer av samma kön kan vigas till äktenskap. Lagen trädde i kraft 1.3.2017. Pastor A hade efter att ändringen av äktenskapslagen trädde ikraft vigt ett samkönat par till äktenskap. Frågan gällde om domkapitlet hade kunnat anse att en enligt äktenskapslagen tillåten vigsel av samkönade par till äktenskap innebar ett handlande som stred mot de skyldigheter som prästämbetet medför och prästlöftet enligt 5 kap. 3 § 3 mom. i kyrkolagen och därför kunnat ge A en skriftlig varning.

Högsta förvaltningsdomstolen beaktade i sin bedömning att en varning enligt 5 kap. 3 § 3 mom. i kyrkolagen är en administrativ sanktion som gäller skötseln av prästämbetet och som till sitt syfte och sina påföljder avviker från en tjänstemannarättslig varning enligt 6 kap. 26 § och 50 § i kyrkolagen. Domkapitlets behörighet att ge en varning enligt 5 kap. 3 § 3 mom. i kyrkolagen sträcker sig till alla präster som har vigts till prästämbetet. Domkapitlets övervakningsrätt återspeglar enligt bestämmelsens förarbeten kyrkans episkopala struktur som innebär att stiftets präster står under biskopens och domkapitlets särskilda ledning och övervakning.

Högsta förvaltningsdomstolen fäste uppmärksamhet vid att man i förarbetena till ändringen av äktenskapslagen hade betonat att ändringen inte var avsedd att ingripa i religiösa samfunds rätt enligt 16 § i äktenskapslagen att bestämma om villkor och former för kyrklig vigsel. Denna rätt går i sista hand tillbaka till den i 11 § i grundlagen tryggande religiösa föreningsfriheten i vilken även en viss intern autonomi för de religiösa samfunden ingår. Alla religiösa samfund har således en självständig rätt att bestämma om de viger samkönade par till äktenskap. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att domstolen i detta ärende som gällde givande av varning kunde pröva endast, huruvida domkapitlet när den leder och övervakar stiftets präster, kunde anse att prästen i sitt ämbete handlande i strid mot kyrkans i dess egna behöriga organ med stöd av kyrkolagen definierade äktenskapssyn och de instruktioner som getts med stöd av den.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att äktenskapssynen inom Finlands evangelisk-lutherska kyrka före ändringen av äktenskapslagen som trädde i kraft 1.3.2017 har grundat sig på att äktenskapet är mellan kvinna och man. Kyrkohandbokens vigselformulär, vars ordalydelse hänvisar endast till äktenskap mellan man och kvinna, har inte ändrats efter att äktenskapslagen ändrades. Vigsel av samkönade par hade enligt utredningen i ärendet behandlats i olika sammanhang i kyrkomötet, där man ändå inte stannat för att utvidga äktenskapssynen eller prästernas vigselrätt, trots vissa initiativ och synpunkter som var för en utvidgning. Biskopsmötet hade därutöver med stöd av sin befogenhet enligt kyrkolagen innan äktenskapslagens ändring trädde i kraft 31.8.2016 avgett en redogörelse med anledning av ändringen av äktenskapslagen.

Biskopsmötet hade i ovan nämnda redogörelse konstaterat att den ändring i äktenskapslagen som träder i kraft inte påverkar prästens rätt att viga till kyrkligt äktenskap och hänvisat till att en präst som viger till kyrkligt äktenskap är skyldig att förrätta vigseln enligt bestämmelserna i kyrkoordningen och kyrkohandboken.

Kyrkomötet beslöt vid sitt plenum 18.5.2017 att låta ombudsinitiativet 1/2017 om utvidgning av kyrkans äktenskapssyn förfalla. Samtidigt beslöt kyrkomötet be biskopsmötet främja en respektfull debatt och alltjämt utreda alternativen att lösa den rådande meningsskiljaktigheten kring synen på äktenskapet. Ärendet har beretts vid biskoparnas gemensamma rådplägningar, och under kyrkomötet i augusti 2020 har frågan diskuterats utgående från biskopsmötets 6.8.2020 daterade svar.

Utgående från den erhållna utredningen konstaterade högsta förvaltningsdomstolen som sin bedömning att Finlands evangelisk-lutherska kyrkas äktenskapssyn och vigselbestämmelser inte har ändrats på grund av ändringen av äktenskapslagen.

Domkapitlet kunde med hänvisning till det ovan framförda inte anses ha förfarit lagstridigt då det gav A en varning enligt 5 kap. 3 § 3 mom. i kyrkolagen. Med beaktande av kyrkans interna autonomi som är tryggad i grundlagen fanns det inte skäl att i detta sammanhang som gällde skötseln av prästämbetet avgöra ärendet annorlunda i ljuset av proportionalitetsprincipen.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut med vilket förvaltningsdomstolen på A:s besvär hade upphävt domkapitlets beslut.

Omröstning 4 – 1.

Finlands grundlag 11 §

Kyrkolagen 1 kap. 1 §, 4 kap. 2 § 1 mom., 5 kap. 3 § 3 mom., 20 kap. 7 § 1 mom., 21 kap. 2 § 5 b punkten, 24 kap. 3 § 1 mom. 4 punkten och 4 § 1 mom.

Kyrkoordningen 2 kap. 18 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Outi Suviranta, Janne Aer, Petri Helander och Toomas Kotkas. Föredragande Anne Rautiainen.