HFD:2021:100

A som var somalisk medborgare hade fötts 1993 i Finland och då erhållit sitt första uppehållstillstånd till Finland. Hen hade erhållit permanent uppehållstillstånd till Finland i november 1997. A:s år 2015 respektive 2019 födda barn var finska medborgare. Det äldre barnet hade omhändertagits år 2017. Barnet bodde placerat utanför hemmet i A:s systers familj och A höll kontakt med barnet. A bodde enligt egen uppgift hos sitt år 2019 födda barn och dess mor. I befolkningsdatasystemet hade somali uppgetts som A:s språk. Enligt A hade hen aldrig besökt Somalia och saknade skyddsnät där.

Polisen framställde i augusti 2017 att A på grund av brott utvisas till Somalia, där hen är medborgare. Migrationsverket beslöt utvisa A till Somalia och meddelade hen ett treårigt inreseförbud till hela Schengenområdet.

A hade första gången dömts år 2011 till villkorligt fängelse för som ung person begångna 11 rån, stöld, misshandel och tvingande. Som myndig hade A dömts för rån, stölder, försök till stölder, misshandel, innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan, skadegörelse, lindrig skadegörelse, olaga hot, bedrägerier, betalningsmedelsbedrägerier, lämnande av oriktiga personuppgifter, straffbart bruk av narkotika, grovt rattfylleri, grovt äventyrande av trafiksäkerheten, äventyrande av trafiksäkerheten och förande av fortskaffningsmedel utan behörighet. Under tidperioden 2010 – 2017 hade A dömts till sammanlagt tio olika fängelsestraff mellan 40 dagar och 1 år 6 månader. A hade under åren 2016–2018 fått sammanlagt åtta bötesstraff. Hen hade därtill varit fasttagen med stöd av polislagen för störande beteende.

Vid tiden för Migrationsverkets beslut var A misstänkt för två fall av misshandel, olaga hot, betalningsmedelsbedrägeri, två stölder, grovt betalningsmedelsbedrägeri, identitetsstöld och bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel under åren 2017 – 2019. Efter att Migrationsverket avgett sitt beslut hade A dömts för rattfylleri, straffbart bruk av narkotika och förande av fortskaffningsmedel utan behörighet, begångna 2018, till fängelse i 40 dagar i vars ställe han dömts till 40 dagars samhällstjänst. Därutöver hade A fått bötesstraff för narkotikabrott under åren 2014–2015 och straffbart bruk av narkotika, trafikförseelse, framförande av fordon utan tillstånd och lämnande av oriktiga personuppgifter, begångna under åren 2019–2020. De senaste brottsmisstankarna gällde straffbart bruk av narkotika och förande av fortskaffningsmedel utan behörighet i maj 2020.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att förutsättningarna för utvisning av A enligt 149 § 1 mom. 2 och 3 punkterna i utlänningslagen uppfylldes. Det var därför i ärendet fråga om helhetsbedömningen enligt 146 § 1 mom. i utlänningslagen, i vilken ingick å ena sidan faktorer som starkt talade för en utvisning av A men också sådana som starkt talade emot utvisning. I ärendet skulle särskilt avseende fästas vid barnets bästa och skyddet för familjelivet. Eftersom A var född i Finland och hade levt här i hela sitt liv skulle utvisning enligt europeiska människorättsdomstolens rättspraxis vidtas endast i undantag och de faktorer som talade för en utvisning vara synnerligen starka.

Högsta förvaltningsdomstolen beaktade å ena sidan A:s starka band till Finland samt skyddet för familjelivet och barnets bästa och å andra sidan det långvariga och allvarliga hot mot säkerheten i samhället som A orsakat vilket inte kunde bedömas ha upphört och som genom A:s upprepade förfarande tydde på risk för förnyad brottslighet. Trots att A:s brott hade börjat i hens ungdom och brotten till avsevärd del sammanhängde med A:s rusmedelsbruk och den därav föranledda svårigheten att hantera livet, tydde den fortsatta brottsligheten, brottens antal och art samtidigt på en brist på anpassning till den finska samhället.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att A:s utvisning till Somalia inte stred mot proportionalitetsprincipen eller kraven på nödvändighet och proportionalitet enligt artikel 8 i den europeiska människorättskonventionen. Med beaktande av A:s fortgående brottsliga verksamhet, vilken var ägnad att äventyra den allmänna ordningen och säkerheten och vilken fortsatt pågick, var de faktorer som talade för en utvisning tyngre än de som talade emot utvisningen. Barnets bästa gav inte anledning att avgöra ärendet annorlunda. Enligt bedömningen av ärendet kunde man inte anse att A i Somalia var i fara för sådan behandling som avses i 147 § i utlänningslagen. Därför kunde A utvisas till Somalia och meddelas ett treårigt inreseförbud. Högsta förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär. Slutresultatet i förvaltningsdomstolens beslut ändrades inte.

Utlänningslagen 5 §, 6 §, 59 § 1 mom., 146 §, 147 §, 149 § 1 mom. och 150 §

Europeiska människorättskonventionen artikel 3 och artikel 8

Jmfr. HFD 2008:90, HFD 2008:91 och HFD 2020:67

EMD:s dom i stor sammansättning 18.10.2006 Üner v. Nederländerna

EMD:s dom 23.10.2018 Levakovic v. Danmark

EMD:s dom 22.12.2020 Z v. Schweiz

Ärendet har avgjorts av Eija Siitari, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari, Robert Utter och Veronica Storträsk. Föredragande Minna Miettinen.