HFD:2021:112

Frågan i högsta förvaltningsdomstolen gällde om marknadsdomstolen hade kunnat anse att Konkurrens- och konsumentverket hade gjort sin framställning om påföljdsavgift till marknadsdomstolen efter femårsfristen enligt 22 § i lagen om konkurrensbegränsningar. Högsta förvaltningsdomstolen hade att avgöra om fram till vilken tidpunkt ett som en helhet betraktat konkurrensbrott hade pågått i en situation där den ena parten i en påstådd kartell som en sista handling hade gjort ett inom den påstådda kartellen avtalat entreprenadavtal med en utomstående aktör.

Enligt den dom EU-domstolen gav med anledning av högsta förvaltningsdomstolens begäran om förhandsavgörande, ska artikel 101.1 FEUF tolkas så, att när ett företag, som antas ha deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse av denna bestämmelse motsvarar överträdelseperioden den tid som löper fram till undertecknandet av kontraktet mellan nämnda företag och den upphandlande myndigheten på grundval av det samordnade anbud som företaget lämnat, och med den upphandlande myndigheten ingått ett byggentreprenadavtal som anger det väsentliga innehållet i detta kontrakt och särskilt det sammanlagda pris som ska betalas för nämnda entreprenad, varvid utförandet och betalningen av priset är uppdelat i tiden.

Upphandlingskontraktets väsentliga innehåll och särskilt entreprenadens helhetspris för den ifrågavarande entreprenaden hade slutligt fastslagits när avtalet undertecknades 19.6.2007. Konkurrens- och konsumentverkets framställning om påföljdsavgift hade gjorts 31.10.2014 och således efter den i 22 § i lagen om konkurrensbegränsningar fastställda tidsfristen om fem år.

Eftersom Konkurrens- och konsumentverket inte hade lämnat några andra rättsligt tillräckliga bevis om att den påstådda konkurrensbegränsningen fortsatt, borde marknadsdomstolen ha avslagit framställningen om påföljdsavgift som försenad.

Konkurrens- och konsumentverket gjorde framställningen om påföljdsavgift för att utföra sina uppgifter enligt lagen om konkurrensbegränsningar. Med beaktande av Konkurrens- och konsumentverkets uppgifter, de rådande omständigheterna då framställningen gjordes och att ärendets konkurrensrättsliga tolkning var oklar ansåg högsta förvaltningsdomstolen, liksom marknadsdomstolen, att Konkurrens- och konsumentverket hade haft en grundad anledning att göra sin framställning om påföljdsavgift och att rättegången inte heller i övrigt kunde anses ha berott på Konkurrens- och konsumentverkets fel.

Med beaktande av särskilt bristerna i Konkurrens- och konsumentverkets hörandeförfarande och slutresultatet i ärendet samt den utredning som hade lämnats över de relevanta kostnader som i marknadsdomstolen åsamkats de bolag som varit föremål för framställningen om påföljdsavgift, ansåg högsta förvaltningsdomstolen det oskäligt att bolagen skulle behöva stå för sina kostnader i marknadsdomstolen i sin helhet. Högsta förvaltningsdomstolen ålade Konkurrens- och konsumentverket att ersätta bolagens rättegångskostnader i marknadsdomstolen med en skälig summa.

Ärendet var oklart avseende den rättsliga bedömningen av tidpunkten för när den misstänkta konkurrensbegränsningen hade upphört och högsta förvaltningsdomstolen hade framställt en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen. Högsta förvaltningsdomstolen avslog bolagens yrkanden på ersättning för deras rättegångskostnader i högsta förvaltningsdomstolen.

Lagen om konkurrensbegränsningar 22 § (318/2004)

EU-domstolens dom 14.1.2021, Konkurrens- och konsumentverket, C-450/19 (EU:C:2021:10)

Förvaltningsprocesslagen 74 § 1 och 2 mom.

Se även HFD 2009:83, HFD 2013:8 och HFD 2011:40

Ärendet har avgjorts av justitieråden Irma Telivuo, Vesa-Pekka Nuotio, Anne Nenonen, Tero Leskinen och Toni Kaarresalo. Föredragande Saija Laitinen.