HFD:2020:76

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att landskapsregeringen med det överklagade beslutet hade meddelat ett villkorligt tillstånd att rubba fornlämningen. Av beslutet framgick inte andra motiveringar till sökandens kostnadsansvar än en hänvisning till landskapsregeringens riktgivande regelverk. I lagtexten och förarbetena till lagstiftningen om fornminnen betonades att företagaren av en åtgärd kunde förutsättas ersätta kostnaderna bara om det inte med hänsyn till omständigheterna skulle anses oskäligt. Det framgick inte av beslutet att landskapsregeringen skulle ha tagit hänsyn till omständigheterna i fallet och gjort en bedömning av skäligheten.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att landskapsregeringen hade meddelat rubbningstillstånd med sådana villkor som inte var lagenliga då det inte framgick av beslutet hur sökanden ska förfara för att ärendet ska framskrida och då beslutet inte angav en tidsfrist inom vilken den erforderliga arkeologiska undersökningen ska utföras. Beslutet innehöll inte heller en bedömning av kostnadsansvarets skälighet. Vidare uppfyllde behandlingen av ärendet inte kraven i självstyrelselagen för Åland och förvaltningslagen för landskapet Åland då landskapsregeringen inte hade berett sökanden tillfälle att avge sin förklaring med anledning av kulturbyråns rapport och den preliminära undersökningsplanen och inte heller begärt utlåtande av Museiverket. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde landskapsregeringens beslut och återförvisade ärendet för ny lagenlig behandling vid vilken ska beaktas vad som i detta sammanhang avses med ett större enskilt arbetsföretag.

Finlands grundlag 21 § 1 mom.

Självstyrelselagen för Åland 18 § 11 punkt och 23 § 3 punkt

Landskapslagen om fornminnen 11 § och 15 §

Beslut som överklagas

Ålands landskapsregering 19.12.2018 nr 142 U3

Ärendets tidigare handläggning

Ålands landskapsregering har med sitt överklagade beslut tagit ställning till Tengsöda fiskelag och samfälldas anhållan om rubbande av del av fast fornlämning Sa 20.8 i Tengsöda by i Saltviks kommun.

Landskapsregeringen har med stöd av 11 § i landskapslagen om fornminnen bedömt att fast fornlämning Sa 20.8 kan orsaka oskäligt stor olägenhet för samfälligheten i förhållande till fornlämningens betydelse. Därmed kan landskapsregeringen, efter att en arkeologisk undersökning gjorts på de berörda delarna av fornlämningen, bevilja tillstånd för rubbande av fast fornlämning Sa 20.8 enligt ansökan.

Med stöd av 15 § i landskapslagen om fornminnen ska sökanden bekosta den arkeologiska undersökningen som ska göras innan beslut om rubbande kan ges. Landskapsregeringen har delgett samfälligheten en uppskattning av kostnaderna för arkeologiska undersökningar. Enligt uppskattningen uppgår kostnaderna till ungefär 147 000 euro.

Handläggning i högsta förvaltningsdomstolen

Tengsöda fiskelag och samfällda har i sina besvär yrkat att landskapsregeringens beslut ska upphävas och ärendet återförvisas för ny lagenlig behandling samt att samfälligheten erhåller ersättning för dess rättegångskostnader 1 120 euro jämte laga ränta. I beloppet ingår den rättegångsavgift om 500 euro som uppbärs för behandlingen av ärendet i högsta förvaltningsdomstolen.

Ändringssökanden har motiverat sina besvär på bland annat följande sätt:

Samfälligheten har redan 2012 anhållit om att få rubba den fasta fornlämning som finns i den befintliga sandtäkten benämnd Kriko som är 7 500 kvadratmeter stor. Landskapsregeringen har i sitt beslut 19.12.2018 fortfarande inte bestämt om rätten att rubba. Istället bestämde man att samfälligheten ska stå för kostnaderna för den arkeologiska undersökningen som uppskattas bli ungefär 147 000 euro, det vill säga mer än värdet på sandtäkten. Delägarlaget har uppskattat materialvärdet till cirka 100 000 euro genom att jämföra vad det skulle kosta att köpa in motsvarande mängd material som behövs till enskilt vägunderhåll och liknande behov som de 78 enskilda delägarfastigheterna har.

Hela idén med att rubba fornlämningen försvinner om delägarlaget måste stå för 147 000 euro i kostnader för att få sand som har ett nuvärde på cirka 100 000 euro. Landskapsregeringen saknar lagstöd för att ålägga sökanden ansvar för de arkeologiska undersökningskostnaderna.

Idag utgör sandtäkten en del av den sammanslagna registerenheten 736-431-876-2 som har totalt 78 delägarfastigheter. Sanden i den samfällda sandtäkten är tänkt att användas för delägarfastigheternas enskilda behov och har börjat användas, men efter landskapsregeringens polisanmälan har man upphört att ta sand från täkten. Det är inte fråga om en kommersiell grustäkt.

Landskapsregeringens riktgivande regelverk för kostnadsfördelning vid arkeologiska undersökningar har inte någon betydelse till den del dess bestämmelser saknar stöd i gällande lag. Enligt grundlagen bör grunderna för avgifter och kostnader av detta slag finnas fastställda i lag.

Bestämmelserna i 15 § i landskapslagen om fornminnen om kostnadsansvar är gamla och står inte i samklang med den grundlag som gäller sen år 2000. Delägarlaget sysslar inte med företagarverksamhet och kan inte anses vara en företagare i enlighet med 15 § i landskapslagen. Det är inte fråga om något större enskilt arbetsföretag i den mening som avses i 15 § i lagen.

Ålands landskapsregering har inkommit med ett yttrande och ansett att ändringssökandens besvär ska förkastas. Landskapsregeringen har bestridit ändringssökandens yrkande om ersättning för rättegångskostnader till grund och belopp. Landskapsregeringen har anfört bland annat följande:

Vad gäller ärendets beredningstid har ärendet behandlats hos biträdande justitiekanslern som givit sitt avgörande i ärendet 30.12.2016. Därefter har Ålands landskapsregering, på eget initiativ samt med beaktande av biträdande justitiekanslerns bedömning om behovet av att avsluta öppna förvaltningsärenden inom fornminnesförvaltning, genomfört en arkeologisk utredning vid fast fornlämning Sa 20.8. Denna utredning var nödvändig för att införskaffa information om fornlämningens omfattning, komplexitet och vetenskapliga betydelse så att landskapsregeringen kunde fatta ett beslut i ärendet.

Enligt 20 § i Finlands grundlag hör ansvaret för kulturarvet till var och en. I grundlagens förarbeten (RP 309/1993 rd. s. 70) anges att ansvaret för kulturarvet ankommer både det allmänna och privata fysiska och juridiska personer. Denna i grundlag stadgad skyldighet att trygga kulturarvets fortbestånd för kommande generationer kommer till uttryck i fornminneslagen. I 1 § anges att fornlämningar är fredade som minne av Ålands tidigare bebyggelse och historia. Fasta fornlämningar är således fredade direkt med stöd av lag och förutsätter inte något särskilt fredningsbeslut.

Fornlämningarnas lagstadgade skydd kan avskaffas endast genom ett särskilt tillståndsförfarande i enlighet med vad som föreskrivs i 11 § och 13 § i fornminneslagen. Enligt 11 § i fornminneslagen kan landskapsregeringen bevilja ett tillstånd att rubba fornlämningen endast om fornlämningen orsakar oskäligt stor olägenhet i förhållande till fornlämningens betydelse och först efter att en arkeologisk undersökning av fornlämningen har utförts.

I detaljmotiveringen till 11 § i fornminneslagen (LF nr. 6 1998–1999) betonas vikten av de arkeologiska undersökningarna i följande ordalag: ”Landskapsstyrelsen anser att det av lagen klart bör framgå vad som skall krävas för att en fast fornlämning skall få rubbas och föreslår därför att det intas en bestämmelse om att en arkeologisk undersökning skall utföras innan ett beslut om att rubba en fast fornlämning fattas. Genom att undersökningen utförs innan ett beslut om en rubbning fattas undviks att arkeologiskt värdefullt material förstörs innan det har undersökts och dokumenterats.”

De allmänna grunderna för avgiftsbeläggande av landskapsregeringens prestationer och för storleken av de avgifter som tas ut för prestationerna föreskrivs i landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet. Enligt 2 § i den lagen ska prestationer som anknyter till prövning av en ansökan eller utförs till följd av en åtgärd som initierats av mottagaren vara avgiftsbelagda. Enligt 4 § 1 mom. ska storleken på den avgift som landskapet tar ut för en offentligrättslig prestation beräknas så att full kostnadstäckning uppnås. Av 6 § framkommer att landskapsregeringen beslutar vilka prestationer som är avgiftsbelagda samt fastställer storleken på avgifterna. Landskapsregeringen har 16.4.2014 beslutat att kostnaden för den arkeologiska uppdragsverksamheten är 55 euro per nerlagd timme. Det kan därmed konstateras att den avgift som landskapsregeringen uppbär för en arkeologisk undersökning till följd av en ansökan om rubbande av en fornlämning har stöd i lag.

Närmare bestämmelser om förfarandet vid fördelningen av kostnaderna vid arkeologiska undersökningar saknas i fornminneslagen. Därav har landskapsregeringen antagit ett riktgivande regelverk i syfte att sammanställa praxis gällande fördelning av kostnaderna vid arkeologiska undersökningar. Av det riktgivande regelverket framkommer att landskapsregeringen inte bekostat undersökningar vid förslag till täktverksamhet i anslutning till fornlämning. Dessa har enligt landskapsregeringens praxis omfattats av begreppet ”större enskilt arbetsföretag”. Det bör dock noteras att även om ett större enskilt arbetsföretag ålagts att ersätta kostnaderna för den arkeologiska undersökningen har landskapsregeringen aktivt strävat till att påverka undersökningskostnaderna så att de är skäliga.

Vad gäller samfällighetens oskälighetsargument bör det vid bedömningen av skäligheten beaktas att totalkostnaden för den arkeologiska undersökningen fördelas mellan 78 enskilda delägarfastigheter. Vid oskälighetsbedömningen bör även ges vikt för det faktum att den ifrågavarande sandtäkten utgör endast en del av samfällighetens totala omfång. Enligt fastighetsregisterutdraget förfogar samfälligheten ytterligare över två andra sandtäkter som inte belastas av fornminnesskydd och som samfälligheten därmed fritt kan utnyttja.

Vad gäller själva värderingen av sandtäkten noterar landskapsregeringen att samfälligheten presenterat olika beräkningar på sandtäktens värde beroende på karaktären av anspråk. Enligt den beräkning som samfälligheten presenterat i sin ersättningstalan återstod det i februari 2018 cirka 15 000 kubikmeter material vilket efter uttag expanderar till 19 500 kubikmeter användbart material. Samfälligheten har uppgett som värde på materialet 10 euro/kubikmeter. Enligt de uppgifter som landskapsregeringen tagit del av lokala leverantörer är denna bedömning riktig. Därmed bör det vid bedömningen av oskäligheten beaktas att det beräknade värdet på sandtäkten är 195 000 euro.

Ändringssökanden har gett ett genmäle. Landskapsregeringens resonemang om att kostnaden för utgrävning skall fördelas på alla delägare och att kostnaden då inte skall anses betungande är fel. Sanden i sandtäkten kan vara värd 195 000 euro, men att ta en avgift på 150 000 euro för den arkeologiska undersökningen är ändå oskäligt och därmed olagligt. Vidare är det fråga om en husbehovstäkt.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat ärendet.

1. Ålands landskapsregerings beslut upphävs och ärendet återförvisas till

landskapsregeringen för ny behandling.

2. Ålands landskapsregering åläggs att ersätta Tengsöda fiskelag och samfälldas rättegångskostnader i högsta förvaltningsdomstolen med 620 euro jämte dröjsmålsränta. Dröjsmålsräntan bestäms enligt den räntefot som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen och börjar löpa från det att en månad har förflutit från dagen när högsta förvaltningsdomstolen har gett detta beslut.

Skälen till högsta förvaltningsdomstolens avgörande

1. Huvudsaken

Tillämpliga rättsregler

Enligt 21 § 1 mom. i Finlands grundlag (FFS 731/1999) har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan.

Enligt 18 § 11 punkten i självstyrelselagen för Åland (FFS 1144/1991) har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om fornminnen, skydd av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och föremål i landskapet.

Enligt 23 § 3 punkten i nämnda lag ankommer förvaltningen i angelägenheter som har hänförts till landskapets lagstiftningsbehörighet på självstyrelsemyndigheterna med iakttagande av att landskapsregeringen skall begära utlåtande av behöriga riksmyndigheter innan en åtgärd som gäller en fast fornlämning vidtas.

Enligt 25 § 2 mom. i nämnda lag får besvär över lagligheten av landskapsregeringens beslut anföras hos högsta förvaltningsdomstolen.

Enligt 27 § 23 punkten i nämnda lag har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om rättskipning med beaktande av vad som stadgas i 25 och 26 §.

Enligt 126 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (FFS 808/2019), som trädde i kraft den 1 januari 2020, tillämpas på sökande av ändring i sådana beslut av förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar som fattats före ikraftträdandet av denna lag de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.

Enligt 5 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996) avses med ett beslut över vilket besvär kan anföras en åtgärd varigenom ett ärende har avgjorts eller lämnats utan prövning.

Enligt 1 § 1 mom. i landskapslagen om fornminnen (ÅFS 1965:9) är fasta fornlämningar fredade som minne av Ålands tidigare bebyggelse och historia.

I 2 mom. i samma paragraf föreskrivs att det är förbjudet att utan tillstånd som meddelats med stöd av samma lag gräva ut, ändra, skada, ta bort eller på annat sätt rubba en fast fornlämning eller att täcka över den.

I 11 § 1 mom. i nämnda lag föreskrivs att om en fast fornlämning orsakar oskäligt stor olägenhet i förhållande till fornlämningens betydelse kan landskapsregeringen på ansökan, efter att en arkeologisk undersökning av fornlämningen har utförts, meddela tillstånd att rubba fornlämningen eller att täcka över den på sätt som annars enligt 1 § 2 mom. är förbjudet. I tillståndet kan särskilda villkor intas.

I 12 § 1 mom. i nämnda lag föreskrivs att avslås en ansökan om att rubba eller att täcka över en fast fornlämning som orsakar sökanden olägenhet som inte är ringa, har sökanden rätt till full ersättning av landskapet. Rätt till ersättning föreligger dock endast om sökanden eller någon annan inte tidigare har beviljats ersättning enligt denna paragraf för samma fornlämning. En ansökan om ersättning ska inlämnas till landskapsregeringen inom sex månader från den dag landskapsregeringens beslut att avslå ansökan om att rubba fornlämningen vann laga kraft.

I 15 § i nämnda lag föreskrivs att berör förverkligande av allmänt eller större enskilt arbetsföretag fast fornlämning på sådant sätt, att därav föranledes särskild undersökning av denna eller särskilda åtgärder för dess bevarande, bör företagaren ersätta kostnaderna härför eller deltaga i dem, såvitt detta icke med beaktande av omständigheterna skall anses oskäligt.

Enligt 23 § (1999/55) skall i 11 § 1 mom. avsedd ansökan samt i 13 § 1 mom., 14 §, 16 § 2 mom. och 19 § nämnda anmälningar behandlas utan dröjsmål.

I 25 a § i nämnda lag föreskrivs att ett beslut som landskapsregeringen fattat med stöd av denna lag kan avseende på lagligheten överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen.

Enligt 20 § 1 mom. i förvaltningslagen för landskapet Åland (ÅFS 2008:9) ska ett ärende som har inletts hos myndigheten behandlas utan ogrundat dröjsmål och såvitt möjligt upptas för avgörande inom tre månader från den dag då ärendet inleddes.

Enligt 28 § 1 mom. i nämnda lag ska en part innan ett ärende avgörs få tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och lämna sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras.

Enligt 39 § 1 mom. 3 punkten skall av ett skriftligt beslut tydligt framgå motiveringen för beslutet och en specificerad uppgift om vad en part är berättigad eller förpliktad till eller hur ärendet annars har avgjorts.

Landskapet Åland har vid sidan av riket förbundit sig att iaktta Europakonventionen om skydd för det arkeologiska arvet (ÅFS 1995:97). Enligt artikel 6 punkt ii i konventionen förbinder varje part sig att öka de materiella resurserna för räddningsundersökningar genom att vidta lämpliga åtgärder för att tillse att vid större offentliga och privata markarbeten tillräckliga offentliga eller privata medel avsätts, vilketdera som är mest lämpligt, för att täcka totalkostnaderna för varje oundvikligt tillhörande arkeologiskt arbete.

Förarbeten gällande lagstiftningen om fornminnen

I Ålands landskapsstyrelses framställning nr 5/1964 med förslag till landskapslag om fornminnen konstateras att det i riket har utfärdats en ny lag om fornminnen 17.6.1963. Vidare konstateras följande om landskapsstyrelsens förslag:

”Förslaget följer rikets nya lag i allt väsentligt, då lagstiftningen med nödvändighet innefattar en mängd stadganden som innebär inskränkning i äganderätten och där förty landskapets lagstiftningsrätt är begränsad. Rikets lagstiftning bygger i detta avseende på den uppfattningen, att fasta fornlämningar, liksom också i huvudsak lösa fornföremål, äro av sådan ålder, att de såsom ett slags nationalegendom utgöra egendom, över vilken deras ägare icke fritt kan förfoga. För att trygga deras bevarande för eftervärlden kunna därför vissa inskränkningar i äganderätten eller inlösen komma i fråga.

(---)

Fornlämning, som icke är tidigare känd, kan anträffas i samband med grävningsarbete. I sådant fall skall anmälan omedelbart göras till landskapsstyrelsen, varefter undersökning verkställes och det förfarande, som är tillämpligt i fallet, inledes. Skall fornlämning undersökas på grund av att allmänt arbetsföretag eller större enskilt företag påfordrar detta eller är särskilda åtgärder av nöden för fornlämningens bevarande med hänsyn till ett sådant företag, kan företagaren åläggas att antingen helt ersätta kostnaderna härför eller att skäligen delta i dem (15 §).”

Regeringens proposition till riksdagen med förslag till revision av lagstiftningen om fornminnen (RP 100/1962 rd) innehöll förslag (15 §) gällande fördelning av kostnaderna för arkeologiska undersökningar som motsvarar den nuvarande 15 § i landskapslagen om fornminnen. I regeringens proposition konstateras följande om den nämnda paragrafen:

”Igångsättandet av allmänt likasom även större enskilt arbetsföretag kan äventyra de med fornlämningar förbundna kulturvärdena och t. o. m. omöjliggöra utforskningen av lämningarna i framtiden. Så kan vara fallet bl. a. vid byggande av kraftverk samt reglering av vattendrag, då kanhända t. o. m. vidsträckta områden varaktigt läggas under vatten. Det är då skäligt att företagare, som erhållit tillstånd att vidtaga dylika åtgärder, vilka förändra naturförhållandena och ha till följd att fast fornlämning rubbas och kanhända t. o. m. förstöres, på något sätt deltager i bevarandet av kulturvärdena. Fördenskull föreslås stadgat, att sådan företagare bör ersätta kostnaderna för av företagets förverkligande förorsakad undersökning av lämningen eller för särskilda åtgärder för dess eller någon dess dels bevarande, om detta icke med hänsyn till omständigheterna bör anses oskäligt (15 §). Dessa kostnader böra anses höra till kostnaderna för företagets genomförande.”

I Ålands landskapsstyrelses framställning LF nr 6/1998–1999 i vilken landskapsstyrelsen föreslog att lagtinget antar en lag om ändring av landskapslagen om fornminnen (9/65) konstateras i detaljmotiveringen till 11 § att landskapsstyrelsen anser att det av lagen klart bör framgå vad som skall krävas för att en fast fornlämning ska få rubbas och föreslår därför att det intas en bestämmelse om att en arkeologisk undersökning skall utföras innan ett beslut om att rubba en fast fornlämning fattas. Genom att undersökningen utförs innan ett beslut om en rubbning fattas undviks att arkeologiskt värdefullt material förstörs innan det har undersökts och dokumenterats.

Utredning i ärendet

Tengsöda fiskelag och samfällda är ett konstituerat delägarlag som sköter förvaltningen av samfällt område 736-431-878-6 Tengsöda samfällda land- och vattenområden. Delägarlaget har 2.3.2012 lämnat in en anhållan till Ålands landskapsregering om att de delar av fast fornlämning Sa 20.8 i Tengsöda by i Saltviks kommun, som ligger inom ovan nämnt samfällt område, ska rubbas så att samfällt område kan nyttjas som sandtäkt. Enligt anhållan finns på samfällt område en sandtäkt på 0,70 ha, vars värde uppskattas till 100 000 euro.

Samfällt område 736-431-878-6 har enligt fastighetsregistret 78 delägare och sju skiften, varav ett ligger inom området för fast fornlämning Sa 20.8. Fast fornlämning Sa 20.8 har en areal uppgående till cirka 12 ha, varav ovan nämnt skifte av samfällt område är 0,75 ha. Tengsöda fiskelag och samfällda har 16.2.2018 uppskattat att det skulle återstå cirka 15 000 kubikmeter sand i sandtäkten på skiftet.

Ålands landskapsregering har 26.6.2018 beslutat att utföra arkeologiska undersökningar vid fast fornlämning Sa 20.8. Undersökning har skett under år 2018 och om undersökningen har landskapsregeringens kulturbyrå publicerat en rapport ”Arkeologisk undersökning av fornlämningen Sa 20.8. Stenåldersboplatserna Glamilders, Svinvallen och Myrsbacka I-II”.

Enligt kulturbyråns rapport resulterade undersökningen i att de fyra neolitiska sedan tidigare kända boplatserna kunde bekräftas: Glamilders, Svinvallen och Myrbacka I-II. Boplatsen Svinvallen i Tengsöda by ligger inom det område som delägarlagets ansökan om rubbande gäller. Fyndmaterialet från undersökningarna av Svinvallen visar att det på boplatsen finns både fynd av gropkeramisk- och Kiukaiskaraktär, och enligt rapportens slutsatser utgör Svinvallen ytmässigt och materialmässigt en mycket rik plats.

Landskapsregeringen har 19.12.2018 fattat ett beslut gällande Tengsöda fiskelag och samfälldas anhållan om rubbande av del av fast fornlämning Sa 20.8.

Juridisk bedömning och slutsats

Tengsöda fiskelag och samfällda har år 2012 anhållit om rubbningstill-stånd. Landskapsregeringen har tagit ställning till ansökan med sitt beslut 19.12.2018. I beslutet konstateras att landskapsregeringen kan bevilja rubbningstillstånd enligt ansökan efter att en arkeologisk undersökning har gjorts. I beslutet konstateras vidare att sökanden ska bekosta den arkeologiska undersökningen som ska göras innan beslut om rubbande kan ges. Till beslutet har fogats en besvärsanvisning enligt vilken besvär anförs hos högsta förvaltningsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att landskapsregeringen inte har godkänt ansökan om rubbningstillstånd. Tillståndsansökan har inte heller avslagits. Till den del landskapsregeringen har uttalat sig om kostnadsansvaret för den arkeologiska undersökningen konstaterar högsta förvaltningsdomstolen att det inte finns några bestämmelser om förfarandet vid bestämmande av kostnadsansvar vare sig i landskapslagen om fornminnen eller i rikets lag om fornminnen. Det är dock motiverat att det av ett dylikt beslut ska framgå förutom hurudana arkeologiska undersökningar som fordras, hur sökanden ska förfara för att ärendet ska framskrida samt den tidsfrist inom vilken de erforderliga arkeologiska undersökningarna ska utföras. Då landskapsregeringen på det sätt som beskrivs i föregående stycke har tagit ställning till kostnadsansvaret för den arkeologiska undersökningen och ålagt sökanden skyldighet att bekosta den utan att bevilja rubbningstillstånd, kan landskapsregeringen inte anses ha bestämt om kostnadsansvaret på ett konkret och bindande sätt.

Ur sökandens synvinkel innebär landskapsregeringens beslut att sökanden inte kan utnyttja markområdet utan rubbningstillstånd. Eftersom tillståndsansökan inte heller har avslagits, kan sökanden inte ansöka om ersättning av landskapet. Högsta förvaltningsdomstolen anser att landskapsregeringen med det överklagade beslutet har beviljat ett villkorligt tillstånd att rubba fornlämningen. Enligt utredningen i ärendet är det å andra sidan oklart, om det sedan arkeologiska undersökningar har utförts på området kommer att återstå en sådan fast fornlämning på samfällt område att ett rubbningstillstånd överhuvudtaget behövs. Trots att det är något oklart vad landskapsregeringen har bestämt och huruvida beslutet är överklagbart, är sökandens rättsställning i den uppkomna situationen sådan att sökandens besvär måste prövas.

Av landskapsregeringens beslut framgår inte andra motiveringar till delägarlagets kostnadsansvar än en hänvisning till landskapsregeringens riktgivande regelverk för kostnadsfördelning vid arkeologiska undersökningar. Enligt förarbetena till landskapslagen om fornminnen och rikets motsvarande lagstiftning är det inte helt klart vad som har ansetts med ett större enskilt arbetsföretag. De exempel som nämns i regeringens proposition till rikets fornminneslagstiftning gäller dock klart större företag än vad det nu är fråga om både med hänsyn till företagets inverkan på omgivningen och dess ekonomiska betydelse. I lagtexten och förarbetena betonas också att företagaren kan förutsättas ersätta kostnaderna bara om det inte med hänsyn till omständigheterna ska anses oskäligt. Skäligheten ska bedömas ur företagarens synvinkel och vid bedömningen som är en helhetsbedömning ska syftet med lagstiftningen om fornminnen beaktas (se HFD 28.5.2002 liggarnummer 1278). Det framgår inte av landskapsregeringens beslut att man skulle ha tagit hänsyn till omständigheterna i fallet och gjort en bedömning av skäligheten.

Av handlingarna i ärendet framgår inte att landskapsregeringen skulle ha berett Tengsöda fiskelag och samfällda tillfälle att avge sin förklaring med anledning av kulturbyråns rapport eller den preliminära undersökningsplanen innan ärendet avgjordes. Inte heller har landskapsregeringen begärt utlåtande av Museiverket innan beslut fattades i saken.

Med beaktande av det ovan sagda ska landskapsregeringen anses ha meddelat rubbningstillstånd med sådana villkor som inte är lagenliga. Behandlingen av ärendet har inte heller uppfyllt kraven i 23 § 3 punkten i självstyrelselagen för Åland och inte heller 26 § och 28 § i förvaltningslagen för landskapet Åland. Högsta förvaltningsdomstolen upphäver Ålands landskapsregerings beslut och återförvisar ärendet för ny lagenlig behandling vid vilken ska beaktas vad som i detta sammanhang avses med ett större enskilt arbetsföretag.

2. Rättegångskostnader

Enligt 74 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen är en part skyldig att ersätta en annan parts rättegångskostnader helt eller delvis, om det särskilt med beaktande av avgörandet i ärendet är oskäligt att denne själv får bära sina rättegångskostnader. Vad denna paragraf och 75 § stadgar om part kan också tillämpas på den förvaltningsmyndighet som har fattat beslutet.

I 2 mom. i nämnda paragraf föreskrivs att då frågan om en offentlig parts ersättningsskyldighet prövas skall särskilt beaktas om rättegången har orsakats av ett fel hos myndigheterna.

Med hänsyn till att högsta förvaltningsdomstolen har avgjort ärendet så som framgår ovan vore det oskäligt om Tengsöda fiskelag och samfällda skulle bli tvunget att själv stå för dess rättegångskostnader. Därför bestämmer högsta förvaltningsdomstolen att Ålands landskapsregering med stöd av 74 § i förvaltningsprocesslagen ska ersätta Tengsöda fiskelag och samfälldas rättegångskostnader i högsta förvaltningsdomstolen med 620 euro jämte dröjsmålsränta. Dröjsmålsräntan bestäms enligt den räntefot som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen och börjar löpa från det att en månad har förflutit från dagen när högsta förvaltningsdomstolen har gett detta beslut.

Ärendets föredragande har beslutat att inte påföra rättegångsavgift.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Mika Seppälä, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari, Monica Gullans och Juha Lavapuro. Föredragande Tuire Taina.