HFD:2014:182

 A hade år 2008 till Finland från Tyskland importerat en bil av märket Ferrari. Bilen, som A köpt, hade tagits i bruk år 1998 i Tyskland. Tullen hade verkställt bilbeskattningen så att skattens andel hade bestämts med tillämpning av ett på bilens koldioxidutsläpp baserat system, som införts 1.1.2008 genom 5 a § i bilskattelagen. Skattens andel hade bestämts till 31,50 procent av bilens värde i detaljhandeln. I sitt beslut med anledning av A:s besvär ansåg förvaltningsdomstolen att tillämpning av den på koldioxidutsläpp baserade skatteprocent om vilken bestäms i 5 a § (1292/2007) kan leda till att för ett fordon som importeras till Finland kommer att uppbäras mera bilskatt än vad som återstår i ett motsvarande fordon vars första registrering har skett i Finland. Förvaltningsdomstolen fastställde att som skattens andel för A:s fordon skulle tillämpas 29 procent.

I högsta förvaltningsdomstolen var det på besvär av tullombudet fråga om huruvida den utsläppsbaserade skatteprocent om vilken föreskrivs i 5 a § (1292/2007) i bilskattelagen skulle tillämpas på en bil som tagits i bruk i en annan medlemsstat innan nämnda 5 a § hade trätt i kraft. Med hänvisning till unionens domstols rättspraxis ansåg högsta förvaltningsdomstolen att systemet i bilskattelagen inte är uppbyggt så att det under några som helst förhållanden gör det möjligt att för en bil som importeras från en annan medlemsstat påföra högre skatt än vad som i skatt återstår i ett motsvarande fordon som redan är registrerat i Finland. Av denna anledning ansåg domstolen att det stod i strid med FEG 90 (FEUF 110) att tillämpa 5 a § i bilskattelagen utan en föregående bedömning av om beskattningen blir diskriminerande. Vid bedömningen av den skatt som återstår i en motsvarande bil som redan är registrerad i Finland skulle inte beaktas den mervärdesskatt som på sin tid påförts bilskatten för denna bil (elv), varför tullombudsmannens invändning om detta avslogs.

Eftersom A inte hade överklagat förvaltningsdomstolens beslut och tullombudet i sina besvär inte hade påstått att förvaltningsdomstolens diskrimineringsbedömning skulle ha varit ha varit felaktig annars än i fråga om elv-skatten, var frågan huruvida förvaltningsdomstolens diskrimineringsbedömning stod i strid med unionsrätten inte föremål för avgörande i högsta förvaltningsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att de skäl som tullombudet anfört till stöd för sina besvär inte gav anledning att ändra förvaltningsdomstolens slutsats.

År 2008 verkställd debitering av bilskatt

Bilskattelagen 5 a § 1, 2 och 3 mom. (1292/2007)

Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen artikel 90

Unionens domstols domar i målen C-290/05, Nádasi, C-333/05, Németh, C-402/09, Tatu och C-437/12, X.