HFD:2020:64

Migrationsverket hade inte beviljat A uppehållstillstånd på grundval av A:s äktenskap med B. Enligt Migrationsverket fanns det grundad anledning att misstänka att sökanden hade för avsikt att kringgå bestämmelserna om inresa i landet enligt 36 § 2 mom. i utlänningslagen.

Ändringssökandena A och B hade i förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen framlagt skriftlig utredning om sitt familjeliv. Sökandens och anknytningspersonens äktenskap hade vid tiden för förvaltningsdomstolens beslut varat i drygt två år och nu cirka tre och ett halvt år. Med beaktande av utredningen i ärendet och den tid äktenskapet varat fanns det inte längre skäl att misstänka äktenskapets natur. Därför ansåg högsta förvaltningsdomstolen, i motsats till förvaltningsdomstolen, att sökandens på familjeband grundade ansökan om uppehållstillstånd inte kunde avslås med stöd av 36 § 2 mom. i utlänningslagen på grund av omständigheterna kring hur sökandens och anknytningspersonens förhållande hade börjat och hur de gift sig.

I ärendet skulle ännu bedömas om det i ändringssökandens ansökningshistoria och tidigare vistelse i Finland fanns sådana omständigheter som tydde på en avsikt att kringgå bestämmelserna om inresa och vistelse i landet. Om det i ärendet till dessa delar fanns en grundad anledning misstänka att ändringssökanden hade för avsikt att kringgå bestämmelserna om inresa, skulle det ytterligare bedömas om regleringen av invandringen och det allmänna intresset vägde tyngre än ändringssökandens familjeliv med en finsk medborgare.

Sökanden hade första gången kommit till Finland år 2013 med ett av Spanien beviljat uppehållstillstånd som berättigat till tre månaders vistelse i Finland. Oberoende av nämnda tidsfrist hade sökanden stannat i Finland efter sagda tid, tills polisen hade påträffat och förpassat hen i förvar och Migrationsverket avvisat hen från Finland och samtidigt påfört ett ettårigt inreseförbud. Sökanden hade under dessa omständigheter vistats i Finland utan tillbörligt uppehållstillstånd i cirka två månader.

Sökanden hade senast anlänt till Finland i maj 2016. Sökanden hade då ett av Spanien beviljat EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare. Uppehållstillståndet var i kraft till slutet av januari 2020 och berättigade inte till arbete i Finland. Oberoende av detta hade sökanden inlett ett arbetsförhållande i juli 2016 men ansökt om uppehållstillstånd på grund av arbete först i november 2016 då hen redan vistades i Finland utan uppehållstillstånd. Sökanden hade fortsatt att arbeta ännu efter att hen delgetts Migrationsverkets beslut i januari 2017 om avslag på ansökan om uppehållstillstånd på grund av arbete. Åklagarämbetet i Helsingfors hade i april 2017 påfört sökanden bötesstraff för två utlänningsförseelser under tiden 18.7.2016 – 9.3.2017 och 16.10.-17.11.2016 varav det första gällde olagligt arbete och det andra olaglig vistelse. Sökanden hade under dessa omständigheter arbetat i arbetsförhållande utan uppehållstillstånd på grund av arbete i cirka åtta månader och under samma tid vistats i Finland utan tillbörligt uppehållstillstånd i åtminstone en månad.

Med beaktande av sökandens förfarande år 2016 och 2017 som en helhet och då i denna bedömning även beaktades sökandens tidigare förfarande år 2013, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att sökanden på ovan beskrivet sätt under åren 2016 och 2017 tydligt, upprepade gånger och medvetet hade brutit mot bestämmelserna om inresa och vistelse i landet enligt 36 § 2 mom. i utlänningslagen. Sökandens förfarande tydde på en avsikt att komma till Finland genom att kringgå bestämmelserna om inresa eller vistelse i landet.

Sökanden hade i oktober-november 2016 inlett ett förhållande med anknytningspersonen. Äktenskapet hade ingåtts i december 2016. Sökanden hade ansökt om uppehållstillstånd på grund av familjeband i mars 2017. Med beaktande av vad som konstaterats om sökandens ansöknings- och vistelsebakgrund, måste sökanden och anknytningspersonen då de ingick äktenskap ha förstått att det inte nödvändigtvis var möjligt för dem att leva som en familj i Finland. Makarna hade inga gemensamma barn.

Då å ena sidan ändringssökandens förfarande, och å andra sidan det faktum att ändringssökanden och anknytningspersonen levde som en familj i Finland vägdes mot varandra, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att regleringen av invandringen och det allmänna intresset på grund av sökandens lagstridiga förfarande skulle anses väga så tungt att skyddet för familjeliv i helhetsbedömningen måste vika. Varken 66 a § i utlänningslagen eller art. 8 i europeiska människorättskonventionen gav anledning att avgöra ärendet på annat sätt.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog besvären till den del de gällde uppehållstillståndet.

Omröstning 5–3.

Utlänningslagen 1 §, 5 §, 11 § 1 mom. 2 punkten, 36 § 2 mom., 37 § 1 mom., 40 § 1 mom. 6 punkten, 40 § 3 mom., 50 § 1 mom., 66 a § och 78 § 1 mom.

Europeiska människorättskonventionen art. 8

Förvaltningsprocesslagen (586/1996) 38 § 1 mom.

Se HFD 2016:164, HFD 2016:166, HFD 2017:41 ja HFD 2020:63

Ärendet har avgjorts av justitieråden Irma Telivuo, Hannele Ranta-Lassila, Leena Äärilä, Vesa-Pekka Nuotio, Timo Räbinä, Anne Nenonen, Tero Leskinen och Joni Heliskoski. Föredragande Katja Syväkangas.