HFD:2020:98

Ändringssökanden, som var anknytningsperson, hade anlänt till Finland som minderårig asylsökande och beviljats uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd. Ärendet gällde frågan om Migrationsverket hade kunnat avslå föräldrarnas uppehållstillståndsansökningar på den grunden att det fanns grundad anledning att misstänka att de försökt kringgå bestämmelserna om inresa genom att skicka sitt minderåriga barn till Finland i syfte att själva erhålla uppehållstillstånd.

Enligt beslutet att bevilja ändringssökanden alternativt skydd var säkerhetsläget i hennes hemtrakt Anbar inte sådant att det fanns en risk för skada för vem som helst enbart på grund av vistelse i området. I beslutet konstaterades att ändringssökanden var en minderårig flicka vars föräldrar bodde i Bagdad, och att hon inte i hemlänet Anbar hade en sådan vuxen som hade kunnat trygga hennes säkerhet, eller något annat skyddsnät. Enligt beslutet var dessa sådana skäl som påverkade ändringssökandens personliga säkerhet, och gjorde ändringssökanden särskilt benägen att råka ut för urskillningslöst våld i sin hemtrakt, med beaktande av säkerhetsläget där.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att skälen till att ändringssökanden beviljats alternativt skydd, det vill säga säkerhetsläget i ändringssökandens hemlän Anbar och hennes återvändande dit ensam medan föräldrarna bodde i Bagdad och senare i Turkiet, inte var sådana orsaker med vilka man kunde motivera ett behov att sända bort ändringssökanden från sina föräldrar i Bagdad eller Turkiet. Med beaktande av skälen till det beviljade alternativa skyddet kunde man, oberoende av vad föräldrarna fört fram om säkerhetsläget i Irak, inte anse att det funnits någon av ändringssökandens liv eller hälsa beroende tvingande grund till föräldrarnas beslut att skicka iväg ändringssökanden att ansöka om asyl i Finland.

Med ytterligare beaktande av de övriga omständigheter som framkommit i ärendet, kunde man med tillräcklig säkerhet sluta sig till att det varit föräldrarnas avsikt att skicka iväg ändringssökanden till Finland för att de senare skulle ansöka om uppehållstillstånd åt sig själva. Migrationsverket hade sålunda kunnat anse att föräldrarna haft för avsikt att kringgå bestämmelserna om inresa enligt 36 § 2 mom. i utlänningslagen.

Det fanns inget fast familjeband mellan sökandena och ändringssökanden. Därför skulle ärendet inte bedömas annorlunda med stöd av 66 a § i utlänningslagen. Ett avslag på uppehållstillståndsansökningarna innebar inte heller en kränkning av rätten till skydd för familjelivet enligt den europeiska människorättskonventionen.

Omröstning 6-1.

Utlänningslagen 6 § 1 mom., 36 § 2 mom., 37 § 1 mom., 66 a § och 114 § 1 mom.

Konventionen om barnets rättigheter art. 3.1, art. 7.1 och art. 10.1

Europeiska människorättskonventionen art. 8

Se HFD 2009:86

Ärendet har avgjorts av justitieråden Irma Telivuo, Hannele Ranta-Lassila, Leena Äärilä, Vesa-Pekka Nuotio, Anne Nenonen, Joni Heliskoski och Tero Leskinen. Föredragande Jukka Koivusalo.