HFD:2022:39

Högsta förvaltningsdomstolen hade med anledning av Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdets (Fimea) besvär att avgöra huruvida förvaltningsdomstolen borde ha upphävt Fimeas beslut att meddela apotekstillstånd åt B såsom lagstridigt på den grunden att Fimea inte vid den till tillståndsprövningen hörande meritjämförelsen mellan sökandena på ett tillbörligt sätt beaktat A:s, som även ansökt om apotekstillståndet, verksamhet på apotek och i andra uppgifter inom läkemedelsförsörjningen i Estland. A var estnisk medborgare. Hon hade avlagt provisorsexamen vid Tartu universitet år 1984 och hade beviljats rätt att utöva yrket som legitimerad provisor i Finland år 2018.

Av utredningen i ärendet framgick att vid meritjämförelsen som gjordes av Fimea var tidpunkten för legaliseringen som provisor av särskild betydelse vad gällde beaktandet av yrkeserfarenheten. Av utredningen framgick ytterligare att det i Estland före år 2005 inte hade funnits ett legaliseringsförfarande av provisorer likt det i Finland. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att såsom relevant tidpunkt för beaktandet av yrkeserfarenheten som förvärvats i Estland skulle anses vara tidpunkten då sökanden utgående ifrån sina yrkeskvalifikationer hade haft en motsvarande yrkesställning i Estland som en legaliserad provisor har i Finland.

Fimea hade ansett det vara ostridigt att A hade kunnat verka lagligt som provisor i Estland på basis av sin provisorsexamen som hon avlagt vid Tartu universitet år 1984. Utgångspunkten för Fimeas beslut hade varit felaktig då den hade ansett att A:s verksamhet på apotek och i andra uppgifter inom läkemedelsförsörjningen i Estland från år 1984 tills det att hon antecknats i det nya registret i Estland år 2006 inte skulle behandlas på samma sätt som yrkeserfarenhet som förvärvats efter legalisering som provisor. Det hur de finska myndigheterna på 1990-talet hade utvärderat den examen som A avlagt vid Tartu universitet hade inte rättslig betydelse i det aktuella fallet.

Utgående ifrån utredningen som erhållits om A:s och B:s meriter var det inte helt självklart att detta fel som belastade tillståndsprövningen inte hade varit av betydelse vad gällde utgången av Fimeas beslut. Förvaltningsdomstolen borde ha upphävt Fimeas beslut och återförvisat ärendet till Fimea för ny prövning utan att själv närmare jämföra A:s och B:s meriter.

Läkemedelslagen 40 § 1 moment och 43 § (1112/2010) 2 och 3 moment

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt artikel 49

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer artikel 4.1

Unionens domstols dom 21.6.2011 i målet Susisalo m.fl., C-84/11 (EU:C:2012:374)

Unionens domstols dom 1.6.2010 i målet Blanco Pérez och Chao Gomez, C-570/07 och C-571/07 (EU:C:2010:300)

Unionens domstols dom 19.5.2009 i målet Apothekerkammer des Saarlandes m.fl., C-171/07 och C-172/07 (EU:C:2009:316)

Unionens domstols dom 19.5.2009 i målet kommissionen v. Italien, C-531/06 (EU:C:2009:315)

Ärendet har avgjorts av justitieråden Outi Suviranta, Petri Helander, Monica Gullans, Juha Lavapuro och Ari Wirén. Föredragande Jenny Rebold.