HFD:2025:88

Ärendet gällde särskilt frågan huruvida barnet i samband med omhändertagandet hade kunnat placeras i sina föräldrars vård och fostran.

I 49 § 3 mom. i barnskyddslagen föreskrivs om i vilka situationer ett omhändertaget barn tillfälligt för högst sex månader kan placeras i sitt hem. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas när det i anslutning till omhändertagandet finns särskilda skäl för en placering i hemmet. I allmänhet är detta möjligt endast när barnets återgång till hemmet förbereds efter en placering utom hemmet. I anslutning till omhändertagandet kan det finnas särskilda skäl för en placering i hemmet undantagsvis till exempel i en situation då barnet omhändertas uteslutande för att säkra nödvändig sjukvård.

Förvaltningsdomstolen hade konstaterat att förutsättningarna för omhändertagande uppfylldes med skäl som hänförde sig till barnets allmänna uppväxtförhållanden hos sina föräldrar. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det inte i ärendet fanns sådana skäl i anslutning till omhändertagandet att barnets placering i sitt hem med hänsyn till barnets bästa hade kunnat anses motiverat.

Förvaltningsdomstolens beslut ändrades till den delen barnet hade placerats hos sina föräldrar. Barnet placerades i vård utom hemmet på den plats för vård utom hemmet som tjänsteinnehavaren hade framfört i sin ansökan.

Barnskyddslagen 4 §, 40 §, 49 § 3 mom. och 50 §

Se och jmfr. HFD 2021:44 och HFD 27.2.2020 liggarnummer 859 (kort referat)

Ärendet har avgjorts av justitieråden Outi Suviranta, Tuomas Kuokkanen, Monica Gullans, Robert Utter och Emil Waris. Föredragande Johanna Haapala-Mrena.