HFD:2026:37

Kommunernas gemensamma miljönämnd hade ålagt A och B att avlägsna en lekstuga som hade uppförts på deras fastighet utan ett behövligt åtgärdstillstånd. Ärendet hade i den gemensamma miljönämnden föredragits av byggnadsinspektören i den kommun där fastigheten var belägen.

Enligt bestämmelsen om den gemensamma miljönämnden i den ansvariga kommunens förvaltningsstadga som var tillämplig i ärendet var kommunernas gemensamma miljöskyddsinspektör föredragande i miljönämnden. Miljönämndens befogenhet grundade sig på ett samarbetsavtal mellan kommunerna. Enligt avtalet föredrar kommunernas gemensamma miljöskyddsinspektör ärendena inom sitt eget verksamhetsområde och kommunernas byggnadsinspektörer föredrar ärendena inom sitt verksamhetsområde.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att sådana ärenden som kommunerna har avtalat om i samarbetsavtalet och som ingår i 90 § i kommunallagen ska sättas i kraft i ansvarskommunens förvaltningsstadga. Det, att avtalet var en bilaga till förvaltningsstadgan och att man i förvaltningsstadgan hänvisade till avtalet, var inte tillräckligt i en situation där en bestämmelse i förvaltningsstadgan var i strid med det som avtalats. Miljönämndens beslut hade följaktligen tillkommit i fel ordning och skulle därför upphävas.

Högsta förvaltningsdomstolen skulle ytterligare avgöra om A och B har rätt till gottgörelse av staten för dröjsmål vid rättegång på grund av rättegångens längd i dess helhet. Byggnadstillsynsärendet gällande lekstugan hade behandlats sammanlagt tre gånger i förvaltningsdomstolen. Första gången hade ärendet anhängiggjorts i förvaltningsdomstolen av A och B i juni 2020.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att trots att förvaltningsdomstolen inte i sina tidigare beslut hade återförsänt ärendet till myndigheten för ny behandling hade rättegångarna i praktiken hela tiden handlat om samma lekstugas byggnadstillsynsärende.

Rättegångarnas längd skulle enligt människorättsdomstolens praxis i detta fall bedömas som en helhet. Den tid som skulle beaktas i rättegångens längd hade följaktligen enligt 5 § 2 mom. i gottgörelselagen börjat när ärendet första gången hade inkommit hos förvaltningsdomstolen.

Rättegången skulle anses ha pågått omkring sex år i sin helhet. Inget enskilt behandlingsskede vare sig i myndigheten eller i förvaltningsdomstolen hade pågått längre än normalt. Ärendets behandling kunde ändå utgående från dess helhetslängd anses ha fördröjts av orsaker som hörde till myndighetens ansvar på det sätt som avses i 3 § 1 mom. i gottgörelselagen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att rättegången hade fördröjts med ett år på ett sätt som berättigade till gottgörelse.

Kommunallagen 90 §

Lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång (gottgörelselagen) 3 § 1 mom. och 5 § 2 mom.

Se Europeiska människorättsdomstolens domar i målen Kukkola v. Finland 15.11.2005 och Saarenpään Loma Ky v. Finland 13.2.2007

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Mika Seppälä, Kari Tornikoski, Jaakko Autio och Tero Leskinen. Föredragande Anna Soininen.