20.12.2017/6600

Utlänningsärende – Asyl – Internationellt skydd – Sur place -situation – Avfall från islam – Konvertera till kristendom – Politisk åsikt – Tidigare erfarenhet av förföljelse – Kumulativa skyddsgrunder – Aktuell landinformation – Iran

Givet: 20.12.2017
Liggarnummer: 6600
Diarienummer: 1221/4/17
ECLI: ECLI:FI:KHO:2017:T6600

Den iranske medborgaren A hade i sin asylansökan som skyddsgrund uppgett avfall från islam och att han konverterat till kristendomen i Finland. Därutöver hade han hänvisat till sin politiska aktivitet och de rättskränkningar som följt samt att han var känd i Iran.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att religiös konversion utanför hemlandet kunde vara en grund för att erhålla internationellt skydd. Betydelsen av religionsbytet ska bedömas både utgående från asylsökandens personliga omständigheter och omständigheterna i hemlandet. Vid prövningen av skyddsbehovet ska i första hand frågor som övertygelsens trovärdighet och konversionens egentliga syfte bedömas. Den centrala frågan är om personens handlingar efter avfärden från hemlandet endast eller primärt handlar om att i enlighet med religionsfriheten och den egna övertygelsen utöva en ny religion eller om personen konverterat endast för att skapa förutsättningar för att erhålla uppehållstillstånd.

Därutöver ska det bedömas om personen i ljuset av landinformationen från landet i fråga har en välgrundad fruktan för förföljelse eller utsätts för en verklig risk att lida allvarlig skada på grund av sin religionsutövning. Med avseende på de personliga omständigheterna ska bland annat asylsökandens sätt att utöva sin religion, religionens betydelse i hans liv samt vilken betydelse begränsningarna i religionsfriheten skulle medföra för asylsökanden, tas i beaktande. Enbart medlemskap i ett religiöst samfund är i allmänhet inte en tillräcklig grund för att erhålla internationellt skydd. Det ska också tas hänsyn till att en person inte rimligen kan förutsättas avstå från sin religiösa övertygelse eller verksamhet eller dölja sin övertygelse vid ankomsten till hemlandet.

Vid bedömningen av skyddsbehovet ska även fästas avseende vid om sökandens religionsbyte har kommit till myndigheternas kännedom i hemlandet samt hur de i så fall skulle reagera. Alla ingrepp i religionsfriheten kan inte anses innebära förföljelse. Förföljelse innebär att en person på grund av religionsutövning till exempel åtalas eller utsätts för omänsklig eller kränkande behandling eller påföljd. Risken för förföljelse eller allvarlig skada kan dessutom vid sidan av religionen orsakas av någon annan till personen knuten kumulativ grund.

Iran är en islamisk stat där avfall från islam och konversion till kristendomen inte accepteras. Enligt islamisk lag kan detta leda till och med till en dödsdom. De iranska myndigheterna har riktat olika kränkningar mot dem som konverterat till kristendomen. En del av dessa kan på grund av sin natur eller upprepning anses innebära förföljelse. Därför är det inte uteslutet att avfall från islam och konversion till kristendomen utgör ett i 6 kap. i utlänningslagen avsett skyddsbehov.

Enligt aktuell landinformation från Iran har trots allt inte alla som konverterat utomlands till kristendomen en välgrundad fruktan för att bli förföljda eller utsättas för verklig risk att lida allvarlig skada på grund av sin religion eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp då de återvänder till hemlandet. Särskilt konvertiter med låg profil, som frivilligt utövar sin religion privat eller annars för att undvika att utsätta sig för fara, kan höra till denna grupp. Personer som strävar till att omvända andra, offentligt förkunnar sin religion eller annars är öppet i kontakt med andra kristna kan däremot vara i fara. Enligt landinformationen kan även personer som av andra orsaker varit föremål för myndigheternas intresse innan de avlägsnade sig från Iran, oberoende av på vilket sätt de utövar sin religion, vara utsatta för förföljelse eller risk för allvarlig skada.

Med hänvisning till i synnerhet den muntliga förhandling som hållits i förvaltningsdomstolen var det i ärendet klarlagt att ändringssökanden i Finland har konverterat till kristendomen. Han har varit accentuerat försiktig då han utövat sin religion offentligt och har varken haft behov av att förkunna sin religion eller omvända andra. Ändringssökandens sätt att utöva sin religion är sådant att han inte kan antas aktivt börja förkunna eller omvända andra efter att han återvänt till sitt hemland. I enlighet med förvaltningsdomstolen ansåg högsta förvaltningsdomstolen att ändringssökanden skulle kunna fortsätta sin nuvarande religionsutövning, som skedde övervägande privat, även i Iran. Ändringssökanden skulle under dessa omständigheter sannolikt inte enbart på grund av sin konversion till kristendomen bli föremål för kränkningar från myndigheternas sida trots att han inte kan förväntas dölja sin tro eller avstå från den.

Förvaltningsdomstolen hade bedömt att ändringssökanden inte längre kan anses vara en särskilt känd person i sitt hemland. Både Migrationsverket och förvaltningsdomstolen hade ändå som fakta i ärendet godkänt ändringssökandens internationella idrottskarriär. Ändringssökanden hade också konstaterats ha publicerat sin musik på internet. På basis av den video som fortfarande fanns tillgänglig på internet ansåg högsta förvaltningsdomstolen att man kunde sluta sig till att åtminstone ett stycke sannolikt har varit politiskt till sin natur och regeringsfientligt. Migrationsverket och förvaltningsdomstolen hade vidare godkänt att ändringssökanden två gånger varit arresterad under åren 2008–2009 och i samband med arresteringarna utsatts för våld. Detta utslag av förföljelse berodde enligt utredningen i ärendet på att ändringssökandens bror illegalt hade tagit sig ur landet och att musikvideon publicerats på internet. Enligt ändringssökanden hade dessa händelser även påverkat hans idrottskarriär negativt.

Med beaktande av förhållandena i Iran kunde det inte uteslutas att de iranska myndigheterna trots den tid som förflutit fortfarande på grund av de ovan nämnda omständigheterna skulle fästa särskild uppmärksamhet vid ändringssökanden om han återsändes till sitt hemland. Då ytterligare avseende fästes vid ändringssökandens pappas höga militära ställning och det faktum att ändringssökandens bror hade flytt från Iran och erhållit asyl i Finland, fanns det välgrundade skäl att anta att ändringssökanden med större sannolikhet än de flesta iranier som konverterat till kristendomen skulle bli föremål för de iranska myndigheternas trakasserier och övervakning. Under dessa omständigheter fanns en väsentlig risk att ändringssökandens konversion skulle komma till de iranska myndigheternas kännedom och att dessa också skulle vara mer än vanligt intresserade av ändringssökandens religionsutövning.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ändringssökandens asylansökan inte hade kunnat godkännas enbart på grund av antingen konversion till kristendomen eller orsaker som härrörde ur politiska åsikter. I ljuset av landinformationen kunde personer som utomlands har konverterat till kristendomen och som även av andra orsaker varit föremål för myndigheternas intresse innan de avlägsnade sig från Iran, bli utsatta för förföljelse. Högsta förvaltningsdomstolen beaktade dessa kumulativa orsaker till förföljelse i förhållande till landinformationen och alla de personliga omständigheter gällande ändringssökanden som framkommit i ärendet som en helhet och ansåg att ändringssökanden har en i 87 § 1 mom. i utlänningslagen avsedd välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde Migrationsverkets och förvaltningsdomstolens beslut och återvisade ärendet till Migrationsverket för ny prövning för beviljande av asyl.

Finlands grundlag 9 § 4 mom. och 11 §

Utlänningslagen 87 § 1 mom., 87 a § 1 mom., 87 b § 1 och 2 mom., 88 § 1 mom., 88 b § ja 147 §

Europeiska människorättskonventionen artikel 3 och artikel 9

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter artikel 18

Flyktingkonventionen artikel 1

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna artikel 10 och artikel 19

Skyddsdirektivet (omarbetning, 2011/95/EU) artikel 2, artikel 5, artikel 9, artikel 10

Europeiska människorättsdomstolens dom i stor sammansättning i ärendet F.G. v. Sverige, 23.3.2016

Unionens domstols dom i de sammansatta målen C-71 och C-99/11, 5.9.2012

Ärendet har avgjorts av justitieråden Anne E. Niemi, Janne Aer, Petri Helander, Tuomas Kuokkanen ja Mikko Puumalainen. Föredragande Juuso Peltonen.

 
Publicerad 20.12.2017