HFD:2021:76

Helsingfors byggnadstillsynsmyndighet hade med hot om vite förpliktat ett bostadsaktiebolag som fastighetsägare och X Ab som verksamhetsidkare och hyresgäst att upphöra med användningen av 11 bostadslägenheter som inkvarteringslokaler. Bostadslägenheterna fanns i ett höghus beläget på en tomt som ägs av bostadsaktiebolaget.

X Ab hade hyrt lägenheterna av bostadsaktiebolagets aktieägare. Även de aktieägare som hade hyrt ut lägenheterna åt X Ab, bland andra A, hade med hot om vite förpliktats att sluta använda de bostadslägenheter som var i deras besittning genom aktieägande för inkvartering.

Våningshuset hade 44 bostadslägenheter och affärslokaler. Våningshuset fanns i kärncentrum av Helsingfors på en tomt som i detaljplanen var anvisad som kvartersområde för flervåningshus (AK). De ifrågavarande 11 lägenheterna var enligt bygglovet bostadslägenheter.

Högsta förvaltningsdomstolen hade att på X Ab:s och A:s besvär ta ställning till förutsättningarna för förvaltningstvång. I ärendet skulle först avgöras om en del av byggnadens, det vill säga de 11 bostadslägenheternas, användningsändamål i och med hyresverksamheten hade ändrats väsentligt så att bygglov krävdes. Ifall användningen av bostadslägenheterna hade förutsatt bygglov, skulle i ärendet skilt avgöras om A, i egenskap av en aktieägare som hyrt ut en bostadslägenhet åt X Ab, hade kunnat förpliktas att vid vite upphöra med användningen av ifrågavarande bostadslägenhet som inkvarteringslokal.

I bedömningen av om ändringen av användningsändamålet förutsätter bygglov utgick man ifrån förutom det beviljade bygglovet, även från de för det aktuella området i planen anvisade områdesreserveringarna. Då skulle i varje enskilt fall avgöras om de typiska verkningarna av den användning som bedömningen av tillståndsplikten gällde, motsvarar förutom det beviljade bygglovet, även det i planen anvisade användningsändamålet i allmänhet och därtill anknutna förutsebara och berättigade förväntningar. För klarhets skull konstaterade högsta förvaltningsdomstolen att det i en bedömning med stöd av markanvändnings- och bygglagen inte var avgörande huruvida verksamheten i fråga är plattformsekonomi eller delningsekonomi eller inte, utan det relevanta var vilka konkreta följder verksamheten i varje enskilt fall har.

X Ab idkade uthyrning av möblerade bostadslägenheter. Med beaktande av verksamhetens omfattning och den utredning som erhållits om den i samband med uthyrningen erbjudna servicen var det fråga om verksamhet av inkvarteringsnatur där kortvariga inkvarteringsperioder regelbundet erbjöds. Den verksamhet bolaget idkade i de hyrda lägenheterna motsvarade inte med beaktande av dess art och omfattning till sina typiska verkningar det huvudsakliga användningsändamålet enligt detaljplanen och boende i flervåningshus enligt bygglovet, utan det var fråga om inkvarteringsverksamhet i strid med detaljplanen och bygglovet. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att X Ab som verksamhetsidkare och hyresgäst med hot om vite kunde förpliktas att sluta använda de hyrda bostadslägenheterna som inkvarteringslokaler.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att förpliktelsen att upphöra med användningen i strid med detaljplanen och bygglovet samtidigt kan riktas till olika aktörer, om de alla enskilt har en juridisk och faktisk möjlighet att iaktta förpliktelsen. Det är fråga om en förpliktelse som kan genomföras på olika sätt.

En aktieägare som har hyrt ut en lägenhet hen har besittningsrätt till med stöd av sitt aktieinnehav, ansvarar för sin del för att lägenheten används för ett detaljplane- och bygglovsenligt ändamål. Aktieägaren har genom att avsluta hyresavtalet en juridisk och faktisk möjlighet att hindra lägenhetens användning för ett annat ändamål. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att A i egenskap av aktieägare hade kunnat med hot om vite förpliktas upphöra med användningen av den uthyrda bostadslägenheten som inkvarteringslokal.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog X Ab:s och A:s besvär. Slutresultatet i förvaltningsdomstolens beslut ändrades inte.

Markanvändnings- och bygglagen 58 § 1 och 2 mom., 125 § 5 mom. och 182 §

Viteslagen 6 § och 7 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Mika Seppälä, Kari Tornikoski, Taina Pyysaari och Veronica Storträsk. Föredragande Mikko Rautamaa.