HFD:2021:77

A bad kommunens byggnadstillsynsmyndighet vidta åtgärder för att få slut på uthyrningen av inkvarteringsnatur av lägenheter belägna på två tomter som gränsade till hens bostadsfastighet. På den ena tomten fanns ett radhus med fyra lägenheter och på den andra två parhus. För tre av parhusets sammanlagt fyra lägenheter hade år 2006 från detaljplanens användningsändamål beviljats undantagslov för inkvarteringsverksamhet, varför A:s yrkande gällde alla de övriga lägenheterna.

Miljönämnden i egenskap av kommunens byggnadstillsynsmyndighet beslöt att inte vidta några åtgärder med anledning av A:s yrkande. Nämnden motiverade sitt beslut bland annat med att uthyrningsverksamhet kunde anses typiskt för området eftersom undantagslov för inkvarteringsverksamhet redan hade beviljats i samma kvarter.

Tomterna i fråga låg inom ett område som i detaljplanen var anvisat som kvartersområde för småhus och de lägenheter yrkandet gällde var enligt bygglovet bostäder till sitt användningsändamål. I ärendet hade lämnats utredning om att en i yrkandet avsedd möblerad parhuslägenhet och åtminstone en möblerad radhuslägenhet regelbundet hade hyrts ut också med kortvariga avtal.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att i bedömningen av om ändringen av användningsändamålet förutsätter bygglov, ska i varje enskilt fall avgöras om de typiska verkningarna av den användning som bedömningen av tillståndsplikten gäller, motsvarar förutom det beviljade bygglovet, även det i detaljplanen anvisade användningsändamålet i allmänhet och därtill anknutna förutsebara och berättigade förväntningar. Det relevanta är vilka konkreta följder verksamheten i varje enskilt fall har.

Regelbunden uthyrning av möblerade lägenheter med kortvariga avtal är till sin natur inkvarteringsverksamhet, vilket inte kan anses vara typiskt för området och inte heller till sina verkningar motsvarar vanligt småhusboende. I bedömningen med stöd av markanvändnings- och bygglagen saknar det betydelse huruvida det är fråga om näringsverksamhet eller vilken lag som tillämpas på hyresavtalen mellan hyresgästen och hyresvärden.

På ett detaljplanerat område anvisas områdets huvudsakliga användningsändamål i detaljplanen. Eftersom de ifrågavarande tomterna ligger inom ett kvartersområde för småhus, kunde hyresverksamheten inte i detta fall anses vara typisk för området endast på den grunden att för en tomt inom nämnda kvartersområde hade beviljats ett undantagslov för tre lägenheter för inkvarteringsverksamhet.

Med beaktande av att åtminstone två av lägenheterna som yrkandet avsåg utgående från utredningen i ärendet användes till sådan inkvarteringsverksamhet som inte var förenlig med ikraftvarande detaljplan eller de bygglov som beviljats för tomterna, hade miljönämnden inte på de i beslutet framförda grunderna och utan att mer i detalj utreda den ifrågavarande hyresverksamhetens omfattning och natur, kunnat besluta att inte vidta åtgärder i ärendet enligt 182 § i markanvändnings- och bygglagen.

Förvaltningslagen 31 §

Markanvändnings- och bygglagen 58 § 2 mom., 125 § 5 mom., 182 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi samt justitieråden Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Robert Utter. Föredragande Petri Hellstén.