HFD:2020:109

A hade av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) ansökt om rätt att få använda den skyddade yrkesbeteckningen psykoterapeut. Till ansökan hade A bilagt ett examensintyg som utfärdats av ett universitet i Förenade konungariket Storbritannien.

Valvira avslog A:s ansökan eftersom Valvira inte kunde försäkra sig om att utbildningen genomförts så att den uppfyller de krav som i Finland ställs på psykoterapiutbildning särskilt avseende psykoterapeutiskt patientarbete under arbetshandledning och studerandens egen utbildningspsykoterapi. Förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär.

Frågan i högsta förvaltningsdomstolen gällde om Valvira hade kunnat avslå A:s ansökan om att använda den skyddade yrkesbeteckningen psykoterapeut. A hade ansökt om denna rätt i huvudsak på grundval av ett diplom utfärdat av ett universitet som var beläget i Förenade konungariket Storbritannien.

Högsta förvaltningsdomstolen beslöt att uppskjuta ärendets behandling och till unionens domstol framföra följande begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF:

1. Ska de i FEU-avtalet garanterade grundläggande rättigheterna och direktiv 2005/36/EG tolkas så att den mottagande statens behöriga myndighet ska bedöma sökandens rätt att utöva ett reglerat yrke enligt artikel 45 och 49 FEU och den rättspraxis som anknyter till artiklarna (särskilt domen 7.5.1991, Vlassopoulou, C-340/89 och domen 6.10.2015, Brouillard, C-298/14) oberoende av att man i artikel 13.2 i direktivet 2005/36/EG verkar ha harmoniserat de förutsättningar för att utöva ett reglerat yrke, under vilka den mottagande medlemsstaten ska tillåta yrkesutövandet för en sådan sökande som uppvisar ett dokument med formell behörighet från en sådan medlemsstat där yrket inte är reglerat, men som inte uppfyller kraven enligt direktivets bestämmelse för att utöva yrket?

2. Om svaret på den första frågan är jakande, utgör unionsrätten ett hinder för att den mottagande statens behöriga myndighet, i ett fall som motsvarar den aktuella situationen, baserar sin bedömning om utbildningens motsvarighet på utredningar från även andra parter än den som anordnat utbildningen eller en utredning av det andra medlemslandets myndigheter om utbildningens närmare innehåll och genomförande med beaktande av vad som i mål C-298/14 Brouillard (stycke 55 i domen) har konstaterats om de tillåtna bedömningskriterierna avseende erkännande av examensbevis.

Lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) 1 § 1 punkten, 2 § 1 mom. 2 punkten (1200/2007) och 2 mom., 3 a § (1659/2015), 5 § (262/2015) 2 mom., 8 § (262/2015) 2 mom. och 3 mom. (1659/2015)

Förordningen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (564/1994) 1 § (1338/2007) och 2 a § (1120/2010)

Lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (1384/2015) 1 § 1 och 2 mom. samt 4 mom., 3 § (1384/2015) 1–3 punkten, 7 punkten och 10 punkten, 6 § 1 och 2 mom.

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt art. 45, art. 49 och art. 53.1 samt art. 267

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer, sådant det lyder ändrat 20.11.2013 genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU (yrkeskvalifikationsdirektivet) art. 1, art. 2.1, art. 3.1, art. 4.1-2, art. 13.1-3

Unionens domstols domar C‑125/16, Malta Dental Technologists Association och Reynaud (EU:C:2017:707, stycke 32 och 52), C-298/14, Brouillard (EU:C:2015:652, stycke 47, 48, 53, 55 och 57), C-575/11, Nasiopoulos (EU:C:2013:430, stycke 31 och 33), C-340/89, Vlassopoulou (EU:C:1991:193, stycke 23)

Ärendet har avgjorts av justitieråden Anne E. Niemi, Outi Suviranta, Janne Aer, Toomas Kotkas och Antti Pekkala. Föredragande Riitta Hämäläinen.