HFD:2026:91

Stadsfullmäktige hade godkänt en detaljplan som möjliggjorde ett solkraftverk på ett tidigare torvproduktionsområde. Det för produktionen av solenergi reserverade områdets areal var 336 hektar.

Planområdets östra och mittersta delar var synnerligen värdefulla för såväl häckande som flyttande fågelfauna. Därutöver fanns i området en av Finlands mest betydande förekomster under häckningstid av en akut hotad fågelart som kräver särskilt skydd. Enligt utredningarna skulle ett genomförande av detaljplanen delvis förstöra och delvis försvaga fåglarnas bo-, spel-, födo- och rastplatser. I utredningarna hade man identifierat att planens konsekvensbedömning gällande fågelfaunan innehöll betydande osäkerhetsmoment.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att osäkerhetsfaktorer i anslutning till utredningar och konsekvensbedömningar ska beaktas på tillbörligt sätt när en plan utarbetas. När osäkerhetsmomenten är stora ska de negativa konsekvenserna bedömas som ju mer betydande ju värdefullare naturvärden det handlar om. De negativa konsekvenserna ska då även utredas och bedömas för ett tillräckligt stort område.

Utgående från utredningarna kunde placeringen av ett solkraftverk i området ha till sin betydelse stor negativ inverkan på den ovan avsedda fågelarten. Konsekvensbedömningarna innehöll dock stor osäkerhet i förhållande till fågelarten och konsekvenserna kunde vara ännu negativare än vad som bedömts. Oberoende av denna osäkerhet omfattade det MY-2-område, som i detaljplanen hade anvisats för att beakta artens livsmiljöbehov, närmast enbart artens viktigaste livsmiljö. Ytterligare var MY-2-områdets placering och dess storlek ägnade att öka osäkerheten för om artens fåglar i fortsättningen kunde använda ens MY-2-området som sin livsmiljö under häckningen. Också det MY-3-område som anvisats inom en för fågelfaunan viktig våtmark var till sin areal litet i jämförelse med de omkringliggande områden som reserverats för solkraftsproduktion.

Det område som anvisats för solkraftsproduktion var anmärkningsvärt stort. En liten ungefärlig byggnadsyta hade anvisats för placering av transformatorområde, batteriuppsättning och servicebyggnader. Förutom denna och luo-beteckningarna innehöll planen inga beteckningar eller bestämmelser som skulle ha styrt placeringen och genomförandet av de anordningar och övriga konstruktioner som skulle placeras i det för solenergiproduktion reserverade området.

Enligt staden hade planbestämmelserna specificerats i den miljöplan som sammanhängde med detaljplanen och hade godkänts samtidigt med den. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att miljöplanen inte är en handling som är rättsligt bindande för hur detaljplanen genomförs. De åtgärder som har förutsatts i miljöplanen borde inte ha beaktats på samma sätt som planbestämmelser i bedömningen av konsekvenserna av den verksamhet som planen medger.

Staden hade motiverat planlösningen även med att fåglarna kan använda den invid planområdet förverkligade våtmarken som ersättande habitat. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att våtmarken inte låg inom detaljplaneområdet, varför det inte var möjligt att med detaljplanen styra planeringen och genomförandet av våtmarksområdets markanvändning. Dessutom var utredningen om våtmarkens lämplighet som livsmiljö för fågelarter inte tillgänglig vid den tidpunkt då planen godkändes. I den utredning som låg till grund för planen hade man även bedömt att byggandet av ett solkraftverk kommer att försvaga våtmarkens betydelse för fågelfaunan. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det inte i ärendet på ett tillförlitligt sätt hade utretts att våtmarken fungerar som ett sådant ersättande habitat, som kan tas i beaktande i bedömningen av huruvida kraven på detaljplanens innehåll var uppfyllda.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att den godkända detaljplanen inte avseende konsekvenserna för fågelfaunan grundade sig på sådana utredningar och konsekvensbedömningar utgående från vilka det är möjligt att bedöma om detaljplanen uppfyller kraven på detaljplanens innehåll enligt markanvändnings- och bygglagen till den delen att naturmiljön ska värnas och särskilda värden i anslutning till dem inte får förstöras. Eftersom detaljplanen inte grundade sig på sådana undersökningar och konsekvensutredningar som planeringen kräver i enlighet med 9 § i markanvändnings- och bygglagen, var stadsfullmäktiges beslut att godkänna planen lagstridigt. Högsta förvaltningsdomstolen avslog stadens besvär över förvaltningsdomstolens beslut med vilket beslutet att godkänna planen hade upphävts.

Markanvändnings- och bygglagen (132/1999) 9 § och 54 § 2 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Mika Seppälä, Mikko Pikkujämsä, Vesa-Pekka Nuotio och Jaakko Autio. Föredragande Hanna-Maria Schiestl.