HFD:s tidigare presidents

Högsta förvaltningsdomstolens president 2012–2018

f. 1950

Juris kandidat 1973
Agronomie- och forstmagister 1973
Juris licentiat 1978
Juris doktor 1982

Vattenstyrelsen, olika roller 1972–1981
Tekniska högskolan, tf professor i ekonomisk rätt 1978, 1983–1984
Lapplands högskola, tf professor i privaträtt 1982–1983
Åbo universitet, biträdande professor i civilrätt 1984–1989
Finlands Akademi, längre hunnen vetenskapsidkare 1986–1987
Helsingfors universitet, biträdande professor i jord- och vattenrätt 1989–1995
Justitieministeriets lagberedningsavdelning, lagstiftningsråd 1989–1995
Åbo universitet, professor i miljörätt 1995
Tekniska högskolan, professor och laboratoriedirektör 1995–1997
Högsta förvaltningsdomstolen, extraordinarie förvaltningsråd 1997
Högsta förvaltningsdomstolen, ledamot 1998–2012

Högsta förvaltningsdomstolen, president 2012–31.8.2018

Finska Vetenskapsakademien, medlem 2005–
Suomalainen Lakimiesyhdistys, styrelsemedlem 1999–2001, vice ordförande 2002–2004, ordförande 2005–2007
Tidskriften Lakimies, ordförande för redaktionsrådet 2008–2013
Olga ja Kaarle Oskari Laitisen säätiö, styrelsemedlem 2008–2016, ordförande 2011–2016
Korkeimpien oikeuksien tuomarien yhdistys, ordförande 2004–2005

Ordförande, vice ordförande eller medlem i tiotals kommittéer, kommissioner, arbetsgrupper och delegationer vid statsrådet eller ministerierna vid olika tidpunkter

Cirka 190 juridiska publikationer

Har varit förhandsgranskare eller opponent för flera doktorsavhandlingar vid olika tidpunkter

Högsta förvaltningsdomstolens president 1993–2012

f. 1944

Juris kandidat 1967
Juris licentiat 1971
Vicehäradshövding 1972
Juris doktor 1978
Docent i förvaltningsrätt 1978 (Helsingfors universitet)
Hedersdoktor i administrativa vetenskaper 1999 (Joensuu universitet)
Politices doktor 2004

Högsta förvaltningsdomstolen, extraordinarie föredragande 1967–1968, 1968–1970 och 1971
Justitieministeriet, yngre lagstiftningsråd 1968
Högsta förvaltningsdomstolen, yngre förvaltningssekreterare 1971–1976
Statens samhällsvetenskapliga kommission, yngre forskare 1973–1977
Högsta förvaltningsdomstolen, äldre förvaltningssekreterare 1977–1978
Justitieministeriet, lagstiftningsråd 1977–1978
Högsta förvaltningsdomstolen, extraordinarie förvaltningsråd 1979, 1980
Justitieministeriet, lagstiftningsråd 1980
Högsta förvaltningsdomstolen, förvaltningsråd 1981–1993
Helsingfors universitets tf professor i förvaltningsrätt 1990
Högsta förvaltningsdomstolen, president 1.12.1993–29.2.2012.

Pekka Hallberg, som hör till de viktigaste finländska samhällspåverkarna, arbetade 12 år som förvaltningsråd och tjänstgjorde sammanlagt 26 år vid högsta förvaltningsdomstolen innan han utnämndes till president. I rollen som president strävade han efter att se till att rättsstaten fungerade och att de enskilda medborgarna åtnjuter rättsskydd. Hallberg framhöll i synnerhet att beslut skulle motiveras och att förvaltningsprocessen skulle utökas med muntliga förhandlingar.

Hallberg upplevde att rätten att överklaga var en stark grundläggande rättighet som inte borde ha begränsats genom att utvidga användningen av besvärstillstånd i högsta förvaltningsdomstolen. Hallberg ansåg att förvaltningens lagbundenhet i en rättsstat förutsätter att beslutens lagenlighet kan föras till domstol för prövning utan begränsningar.

Hallberg har under sin karriär deltagit i flera centrala kommittéer och samhälleliga debatter. Han hade även en stark roll i beredningen av reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna och vår nuvarande grundlag. I sin skriftliga produktion har Hallberg utöver förvaltningsrätt och förvaltningsprocessen även fokuserat på kommunalrätt samt planläggnings- och byggrätt. Hallberg disputerade till politices doktor medan han innehade tjänsten som president. Som pensionerad har han fortsatt sin betydande insats i rule of law-samarbetet med utvecklingsländer.

Hallberg är känd för sina natur- och musikintressen, han gillar fiske, skidåkning, löpning och musik – i synnerhet att spela dragspel. Han värnar om folkliga traditioner och kryddar gärna sina diskussioner med välfunna citat.

Högsta förvaltningsdomstolens president 1982–1993

f. 30.11.1923, d. 30.3.2008

Högre rättsexamen 1948
Vicehäradshövding 1951
Master of Laws (Harvard) 1952
Juris kandidat och licentiat 1954
Juris doktor 1963
Docent i finansrätt (Åbo universitet) 1963
Juris hedersdoktor 1984 (Stockholm)

Helsingfors universitet, konsistorienotarie 1949–1956
Finansministeriet, föredragande 1956–1958 och 1959, tf yngre regeringssekreterare 1958
Helsingfors universitet, assistent 1958, 1959–1963, tf professor i arbetsrätt 1962–1967, professor 1967–1982
Högsta förvaltningsdomstolen, extraordinarie förvaltningsråd 1968, ordförande för kommissionen för förenkling av beskattningen 1969
Arbetsdomstolen, ordförande 1971–1974 och president 1974–1982
Högsta förvaltningsdomstolen, president 1982–1993

Innan Antti Suviranta utnämndes till president i högsta förvaltningsdomstolen var han professor i arbetsrätt och president för arbetsdomstolen. Han har doktorerat inom området för skatterätt och deltagit i utvecklingen av skattelagstiftningen.

Vid utvecklingen av förvaltningsprocessen ansåg Suviranta att det var viktigt att länsrätterna ombildas till fullskaliga domstolar. Tillträdet till domstolen skulle garanteras genom att upphäva återstående besvärsförbud. Suviranta bedömde att man genom att utveckla systemet med besvärstillstånd skulle kunna förbättra det faktiska rättsskyddet, eftersom högsta förvaltningsdomstolen kunde koncentrera sig på att utveckla och säkerställa en enhetlig rättspraxis samt på att rätta till uppenbara fel i rättskipningen i första instansen.

Under Suvirantas mandatperiod flyttade högsta förvaltningsdomstolen till sina nuvarande lokaler. Elektroniska rättsfallsregister utvecklades och när det gäller maskinskrivningen övergick man till datorbaserad textbehandling.

Internationaliseringen av Finlands rättsordning blev alltmer framträdande i högsta förvaltningsdomstolens arbete. Finland anslöt sig till Europarådets människorättskonvention år 1990. Suviranta betonade såväl i rollen som forskare, universitetslärare och som domare vikten av internationalism och höll aktivt kontakt med sina utländska kollegor. Som ledamot av Venedigkommissionen var Suviranta med och utvecklade lagstiftningen i de baltiska länderna och andra demokratier som utvecklades i Central- och Östeuropa så att den motsvarade det som den europeiska uppfattningen om en rättsstat förutsatte. Uppdraget fortsatte flera år efter att Suviranta gick i pension vid 70 års ålder.

Högsta förvaltningsdomstolens president 1965–1982

f. 18.4.1912, d. 11.7.2013

Högre rättsexamen 1937
Juris kandidat 1937
Licentiat 1949
Vicehäradshövding 1939
Juris hedersdoktor 1972 (Helsingfors universitet)

Statskontoret, biträdande byråchef 1940–1944
Finansministeriet, yngre regeringssekreterare 1945–1946, äldre regeringssekreterare 1946–1957, yngre medlem av lagberedningen och lagstiftningsråd 1950–1955
Högsta förvaltningsdomstolen, extraordinarie förvaltningsråd 1955–1957, förvaltningsråd 1957–1964
Statsrådets kansli, kanslichef 1963–1964
Statsrådet, justitiekansler 1964–1965
Högsta förvaltningsdomstolen, president 1965–1982

Minister vid statsrådets kansli och statsministerns ställföreträdare 1963–1964.

Inom förvaltningsrätt kommer Aarne Nuorvala i synnerhet att bli ihågkommen som utvecklare av individens rättsskydd och reformator av förvaltningsdomstolen.

I egenskap av president för högsta förvaltningsdomstolen ansåg Nuorvala att HFD:s mål förutom ett rättvist slutresultat även skulle vara att styra rättspraxisen och förenhetliga förvaltningsprocessen på lägre nivå för att främja rättssäkerheten. Det här förutsatte att förvaltningsprocessen i förvaltningsdomstolarna skulle utökas med muntliga förhandlingar samt att besluten skulle motiveras i tillräcklig utsträckning.

Nuorvala ville genom lagstiftningen säkerställa att förvaltningsbesluten är lagenliga när de fattas och därmed minska behovet av besvär. Orsaken till det här var delvis anhopningen av besvär vid förvaltningsdomstolarna, som även förekom under hans mandatperiod. Den offentligrättsliga lagstiftningen hade utvidgats och blivit mer komplicerad efter krigen och domstolsväsendets resurser återspeglade inte läget.

Nuorvala utvecklade målmedvetet högsta förvaltningsrätten. Han ökade inte bara öppenheten i förfarandet utan också tillämpningen av serviceprincipen. Nuorvala ansåg att högsta förvaltningsdomstolen skulle utvecklas i takt med samhället. Under sin mandatperiod betonade han betydelsen av att utnyttja den nya informationstekniken, vilket minskade anhopningen av besvär.

Nuorvala, som uppnådde en hög ålder, var även efter sin pensionering intresserad av ett medborgarcentrerat rättsskyddssystem och följde med intresse med högsta förvaltningsdomstolens utveckling fram till sina sista levnadsdagar.

Högsta förvaltningsdomstolens president 1958–1965

f. 18.1.1907, d. 27.1.1965

Högre rättsexamen 1932
Vicehäradshövding 1935
Juris kandidat 1936

Loimaa, köpingsdirektör 1932–1937
Högsta förvaltningsdomstolen, notarie och yngre förvaltningssekreterare 1937–1944 yngre medlem av lagberedningen 1939–1940
Medicinalstyrelsen, assessor 1944–1945
Justitieministeriet, regeringsråd och kanslichef 1945
Riksdagen, justitieombudsman 1946–1947
Högsta förvaltningsdomstolen, förvaltningsråd 1947–1955
Folkpensionsanstalten, direktör 1955
Högsta förvaltningsdomstolen, president 1958–1965

Justitieminister 1953–1954, statsminister 1958

Reino Kuuskoski hade en betydande karriär inom rättssystemet och politiken. I sin skriftliga produktion fokuserade han på kommunalrätt.

Kuuskoski inledde sitt arbete vid högsta förvaltningsdomstolen i rollen som föredragande redan före vinterkriget. Under fortsättningskriget tjänstgjorde han inom Östra Karelens militärförvaltning och var bland annat ledamot vid Östra Karelens överdomstol. Efter kriget var Kuuskoski bland annat kanslichef vid justitieministeriet och riksdagens justitieombudsman innan han blev förvaltningsråd vid högsta förvaltningsdomstolen år 1947.

Kuuskoski utnämndes till direktör för Folkpensionsanstalten år 1955 och till president för högsta förvaltningsdomstolen år 1958. Kuuskoski avled år 1965.

Högsta förvaltningsdomstolens president 1957–1958

f. 14.9.1888, d. 28.7.1961

Rättsexamen och högre förvaltningsexamen 1910
Vicehäradshövding 1912
Juris utriusque kandidat 1917
Teologie hedersdoktor 1955 (Helsingfors universitet)

Statskontoret, notarie 1911
Senatens ekonomiavdelning, extraordinarie kopist 1912–1914
Justitiedepartementet, kanslist 1914–1917, protokollssekreterare 1917–1918
Riksdagens generalsekreterare 1918–1928
Statsrådet, justitiekanslersadjoint 1928–1933
Högsta förvaltningsdomstolen, förvaltningsråd 1933–1957
Högsta förvaltningsdomstolen, president 1957–1958

Eino Ahla hann vara förvaltningsråd i 24 år innan han utnämndes till president för högsta förvaltningsdomstolen, ett uppdrag som han innehade åren 1957–1958.

Ahla arbetade för staten i över ett halvt sekel. Han inledde sin karriär vid sidan av sina universitetsstudier som extraordinarie föredragande vid länsstyrelsen. Innan Ahla inledde sitt arbete vid högsta förvaltningsdomstolen var han riksdagens generalsekreterare och justitiekanslersadjoint vid statsrådet.

Vid högsta förvaltningsdomstolen utvecklade Ahla den finländska rättsstaten och förvaltningsprocessen genom att förkorta handläggningstiderna för förvaltningsbesvär. Han arbetade också mot målet att länsrätterna skulle bli oberoende förvaltningsdomstolar, vilket slutligen skedde i slutet av 1980-talet.

Utöver sin praktiska verksamhet som jurist var Ahla mycket produktiv skribent och hans produktion behandlar bland annat rättsteori. Även skatterätt och äktenskapsrätt var centrala områden i hans produktion.

Ahla var en ledande expert på kyrkorätt och utvecklade kyrkolagstiftningen. Han bedrev också vetenskaplig forskning inom kyrkoförvaltning. Helsingfors universitets teologiska fakultet utnämnde Ahla till hedersdoktor.

Högsta förvaltningsdomstolens president 1929–1956

f. 30.12.1886, d. 8.3.1965

Rättsexamen 1907
Vicehäradshövding 1910
Juris utriusque kandidat 1912
Juris hedersdoktor 1948 (Helsingfors universitet) och 1957 (Stockholms högskola)

Advokatbyrå, biträde 1913–1914
Extraordinarie justitierådman 1914–1917
Kolonisationsstyrelsen, assessor 1917–1922
Lagberedningen, yngre ledamot 1919–1924, äldre ledamot 1924–1926
Häradshövding 1922–1926
Statsrådet, justitiekanslersadjoint 1926–1928, justitiekansler 1928–1929
Högsta förvaltningsdomstolen, president 1929–1956
Lagberedningen, yngre ledamot 1919–1924, tf äldre ledamot 1957–1964

Justitieminister 1925–1926 och statsminister 1944

Urho Castrén är den president som haft det längsta mandatet som högsta förvaltningsdomstolens president. Han var president i över 27 år.

Castrén anlitades som sakkunnig bland annat när det gällde att lösa de juridiska problemen i samband med villkoren för mellanfreden i Moskva. Castrén var statsminister i den regering som bildades hösten 1944 för att genomföra fredsavtalet.

Vid högsta förvaltningsdomstolen strävade Castrén efter att förbättra kvaliteten på den förvaltningsrättsliga rättstillämpningen. En utmaning var emellertid resurserna, eftersom antalet besvär till HFD mångdubblades under hans tid som president och lagstiftningen inom förvaltningen ökade. Högsta förvaltningsdomstolens arbete präglades av en balansgång mellan avgöranden av hög kvalitet och en tillräckligt snabb handläggning.

Efter att vid en ålder av 70 år ha avgått från tjänsten som högsta förvaltningsdomstolens president fortsatte Castrén i flera år som äldre ledamot av lagberedningen. Han arbetade även som ordförande för flera kommittéer och med nordiskt samarbete.

Högsta förvaltningsdomstolens president 1923–1929

f. 9.12.1859, d. 17.5.1948

Filosofie kandidat 1882
Juris utriusque kandidat 1886
Vicehäradshövding 1888
Filosofie hedersdoktor 1927 (Åbo Akademi)

Senatens rättsavdelning, extraordinarie kommissionär 1889–1892
Jordbruksstyrelsen, kanslist 1892–1893
Senatens justitiedepartement, kanslist 1893–1897, protokollssekreterare 1897–1899
Lagberedningen, yngre ledamot 1898–1905, äldre ledamot 1905–1914
Vasa hovrätt, assessor 1899–1909, hovrättsråd 1909–1918, president 1917–1923
Högsta förvaltningsdomstolen, president 1923–1929

Borgarståndets lantdagsman 1904–1905 och 1905–1906
Riksdagsledamot 1907–1913, 1917
Riksdagens andra vice talman 1909 och 1910 samt 1913, första vice talman 1910, 1911 och 1912
Justitieminister 1918–1919, 1920 och 1930–1931
Kansler för Åbo Akademi 1933–1941

Karl Söderholm arbetade såväl i lantdagen som i rollen som minister och domare.

I Vasa hovrätt var Söderholm under åren 1917–1923 först hovrättsråd och därefter president vid hovrätten. Söderholm var högsta förvaltningsdomstolens president under åren 1923–1929.

Högsta förvaltningsdomstolens president 1919–1922

f. 28.2.1874, d. 9.12.1922

Filosofie kandidat 1893
Juris utriusque kandidat 1899
Vicehäradshövding 1901
Juris utriusque licentiat och doktor 1903

Senatfastigheter, första hjälpkamrer 1903, föredragandesekreterare 1903–1908 och 1909–1918
Senatens ekonomiedepartement, senator 1908–1909
Lagberedningen, yngre ledamot 1913–1914, äldre ledamot 1917–1918
Högsta förvaltningsdomstolen, förvaltningsråd 1918–1919
Högsta förvaltningsdomstolen, president 1919–1922
Riksdagsledamot 1910–1913

Hugo Rautapääs karriär omfattar uppgifter som forskare, förvaltningstjänsteman, politiker och domare. Under autonomin var Rautapää senator vid senatens ekonomiedepartement, som då handlade förvaltningsrättsliga besvärsärenden i högsta instans. Efter Finlands självständighet och inrättandet av högsta förvaltningsdomstolen utnämndes Rautapää till förvaltningsråd vid den nya domstolen. Efter att högsta förvaltningsdomstolens första president K. J. Ståhlberg blivit vald till republikens president utnämndes Rautapää till högsta förvaltningsdomstolens president. Rautapää hann inneha tjänsten i endast tre år. Rautapää avled av en hjärtinfarkt vid en ålder av 48 år.

Högsta förvaltningsdomstolens president 1918–1919

f. 28.1.1865, d. 22.9.1952

Filosofie kandidat 1887
Juris utriusque kandidat 1889
Vicehäradshövding 1892
Juris utriusque licentiat och doktor 1893

Universitetet, biträde i förvaltningsrätt och ekonomi 1894–1898
Senatens handels- och industriexpedition, protokollssekreterare 1898–1903
Professor i förvaltningsrätt 1908–1918
Högsta förvaltningsdomstolen, president 1918–1919
Lagberedningen, äldre ledamot 1926–1946

Borgarståndets lantdagsman 1904–1905
Senatens ekonomiedepartement, senator 1905–1907
Riksdagsledamot 1908, 1909, 1914, 1917, 1918 samt 1930–1933
Riksdagens talman 1914
Republikens president 1919–1925

Högsta förvaltningsdomstolens första president K. J. Ståhlberg är framför allt känd som Republiken Finlands första president. Innan Ståhlberg valdes till republikens president år 1919 hade han efter Finlands självständighet år 1918 utnämnts till högsta förvaltningsdomstolens första president. Under autonomin hade Ståhlberg på många olika sätt deltagit i att utveckla rätts- och samhällsförhållandena i Finland både som politiker och tjänsteman samt som professor vid universitetet.

I Storfurstendömet Finland handlades förvaltningsrättsliga besvär på den högsta nivån av landets högsta styrelseorgan, senatens ekonomiedepartement och nedanför den förvaltningsmyndigheter, centrala ämbetsverk och landshövdingar. Till Ståhlbergs rättsstatliga och rättspolitiska mål hörde en organisatorisk differentiering av förvaltning och rättskipning på den högsta nivån. I storfurstendömet utarbetades i början av 1900-talet ett förslag till grundande av en särskild överförvaltningsrätt. Ståhlberg var ledamot i Leo Mechelins senat (1905–1907) för att bereda det här förslaget. De politiska förhållandena var dock inte gynnsamma för reformer av de rättsliga förhållandena när förryskningen åter tilltog på 1910-talet.

År 1908 utnämndes Ståhlberg till den första professorstjänsten i förvaltningsrätt som hade inrättats vid universitetet. Hans verk Suomen hallinto-oikeus (Finlands förvaltningsrätt) I och II (1913–1915) blev en klassiker inom rättsområdet.

Högsta förvaltningsdomstolens konstitutionella ställning fastställdes i 1919 års regeringsform. Den grundlagskommitté som Ståhlberg var ordförande för hade gjort ett viktigt bakgrundsarbete redan år 1917 innan Finland blev självständigt.

Efter uppdraget som republikens president deltog Ståhlberg i lagberedningen och utvecklingen av förvaltningsprocessen främst genom sakkunnigutlåtanden och i sin verksamhet som äldre ledamot av lagberedningen 1926–1946.

Möblerna som har funnits Ståhlbergs arbetsrum och hans bibliotek visas i K. J. Ståhlbergs traditionsrum i högsta förvaltningsdomstolens nuvarande lokaler. Möblemanget och böckerna tillhör Helsingfors universitet.