Högsta förvaltningsdomstolenprövar inte de besvär som anfördes över förordningen om vargjakt

Högs­ta för­valt­nings­dom­sto­len har med sitt be­slut idag av­vi­sat de be­svär som en na­tur­skydds­för­e­ning hade an­fört med yr­kan­de om att upp­hä­va jord- och skogs­bruks­mi­ni­s­te­ri­ets för­ord­ning om jakt på varg. Högs­ta för­valt­nings­dom­sto­len prö­var inte be­svä­ren över för­ord­ning­en om var­g­jakt.

Enligt jord- och skogsbruksministeriets förordning som trädde i kraft 1.1.2026 får antalet vargar som erhållits som byte med stöd av en regional kvot under jaktåret 2025–2026 uppgå till högst 100 individer utanför renskötselområdet.

Föreningen Luonnonsuojeluliitto Tapiola ry yrkade i sina besvär att högsta förvaltningsdomstolen upphäver förordningen till de delar som dess tillämpning skulle leda till ett slutresultat som strider mot unionsrätten. Trots att vargen år 2025 har tagits bort från förteckningen över strikt skyddade arter i EU:s habitatdirektiv konstaterade föreningen att medlemsstaterna enligt habitatdirektivet fortsättningsvis måste försäkra sig om att jakten inte äventyrar vargens gynnsamma bevarandestatus.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ministeriets förordning som getts med stöd av jaktlagen innehåller sådana allmänna bestämmelser som hör till regeringens normgivningsmakt. Enligt grundlagen har domstolarna inte getts befogenhet att upphäva förordningar. Besvärsrätten går inte heller att härleda från unionsrätten eller internationella fördrag. I rättspraxis har en förordning inte ansetts vara ett överklagbart förvaltningsbeslut. Föreningens besvär som riktade sig mot jord- och skogsbruksministeriets förordning skulle därför lämnas utan prövning.