HFD:2024:19

Ändringssökandena hade beviljats ersättning för skador som drabbat renhushållningen. Från de godtagna kostnaderna hade man i uträkningen dragit av en självrisk enligt ersättningsklass, varefter ersättningsbeloppen hade minskats så att det ur det anslag som riksdagen hade beviljat var möjligt att på jämlika grunder dela anslaget mellan alla sökanden som var berättigade till ersättningen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att frågan gäller en förmån som ur statens medel beviljas renägare. Förmånen är behovsprövad och sökanden har inte subjektiv rätt till den. Närings-, trafik- och miljöcentralen (NTM-centralen) ska i egenskap av den myndighet som behandlar ersättningsansökningarna grunda sina beslut på lagen om ersättande av skador som drabbat renhushållningen och de med stöd av lagen utfärdade statsrådets förordning och statsrådets beslut, med iakttagande av rättsprinciperna inom förvaltningen som framgår ur 6 § i förvaltningslagen. Förvaltningslagens krav på jämlik behandling av sökandena sträcker sig också till hur självriskandelarna fastställs. I ärendet har inte framförts att ändringssökandena inte skulle ha blivit jämlikt behandlade gentemot andra ersättningsberättigade.

I ärendet har inte heller framförts grunder för att godkänna ändringssökandenas ersättningsansökningar i strid med renskadelagen och -förordningen, till fullt belopp utan självriskandelar, på den grunden att de idkar samisk renskötsel och de bestämmelser som tillämpas i ärendet borde ha åsidosatts för att de diskriminerar samernas grundrättigheter.

Finlands grundlag 107 §

Förvaltningslagen 6 §

Lagen om ersättande av skador som drabbat renhushållningen (renskadelagen, 987/2011) 3 § 2 mom.

Statsrådets förordning om ersättande av skador som drabbat renhushållningen (renskadeförordningen, 656/2016) 1 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Jaakko Autio. Föredragande Petri Leinonen.