HFD:2024:59

Ändringssökandenas barn hade fötts som död år 1979. Barnet hade enligt dåvarande praxis begravts i en massgrav på begravningsplatsen. I samma grav var också andra dödfödda barn begravda. Ändringssökandena hade inte då haft någon verklig möjlighet begrava sitt barn på ett sätt de själva valt.

Högsta förvaltningsdomostlen konstaterade att ändringssökandena hade framfört fakta som talade för att det fanns i 24 § i begravningslagen avsedda synnerligen vägande skäl för flyttningen av det gravsatta barnets stoft till släktgraven. I ärendet skulle ändå beaktas att det för att identifiera ändringssökandenas barn var nödvändigt att befatta sig också med kvarlevorna av andra barn i samma grav.

Efter att ha avvägt å ena sidan ändringssökandenas i sig vägande grunder i anslutning till rätten till privatliv och familjeliv och å andra sidan de andra i graven begravda barnens anhörigas intressen i anslutning till samma rättigheter och den i 24 § i begravningslagen uttalade utgångspunkten för tillämpningen av lagen, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att det fanns sakliga och tillräckliga grunder för att neka tillstånd till flyttning av det gravsatta stoftet.

Begravningslagen 2 § 2 mom. och 24 §

Finlands grundlag 10 §

Europeiska människorättskonventionen art. 8

Europeiska människorättsdomstolens domar Elli Poluhas dödsbo v. Sverige (17.1.2006, ECLI:CE:ECHR:2004:0902DEC006156400), Hadri-Vionnet v. Schweitz (14.5.2008, ECLI:CE:ECHR:2008:0214JUD005552500), Marić v. Kroatien (12.6.2014, ECLI:CE:ECHR:2014:0612JUD005013212), Drašković v. Montenegro (9.6.2020, ECLI:CE:ECHR:2020:0609JUD004059717) och M.L. v. Slovakien (14.10.2021, ECLI:CE:ECHR:2021:1014JUD003415917)

Ärendet har avgjorts av justitieråden Anne E. Niemi, Outi Suviranta, Petri Helander, Juha Lavapuro och Robert Utter. Föredragande Anne Rautiainen.