HFD:2024:6

En verksamhetsidkare som idkade malmanrikning beviljades miljötillstånd för en väsentlig ändring av verksamheten som bland annat märkbart ökade anrikningsanläggningens produktion. A och B ägde fastigheter inom verksamhetens verkningsområde. Deras yrkanden på ersättning för förorening av vattendrag avslogs samtidigt.

Frågan gällde om det hade funnits förutsättningar för att bevilja miljötillstånd för en väsentlig ändring av verksamheten. Ytterligare skulle i ärendet avgöras om det hade funnits lagenlig grund att avslå ersättningsyrkandena.

Anrikningsverksamhetens tidigare lagakraftvunna miljötillstånd var beviljat så att verksamheten huvudsakligen grundade sig på sluten vattencirkulation. Trots det hade från anrikningsverksamheten upprepade gånger avletts avfallsvattenutsläpp till omgivningen också i andra än avvikande situationer. Utsläppen hade synts som metall- och sulfatbelastningar i de mottagande vattendragen.

Verksamhetsidkaren hade i sin ansökan framfört flera olika åtgärder för att förbättra vattenförvaltningen och behandlingen och avledandet av avfallsvatten, med vilka bland annat avtappningsbehovet kunde minskas. Med de framlagda åtgärderna kunde ändå inte en sluten vattencirkulation uppnås utan avloppsvatten avleddes fortsättningsvis till vattendragen under perioder med mycket vatten.

I denna situation när man ansökte om miljötillstånd för en västenlig ändring av verksamheten så att produktionsmängden ökade markant i förhållande till det tidigare tillståndet, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att utgångspunkten måste vara att man i verksamheten huvudsakligen faktiskt eftersträvar en sluten vattencirkulation.

De avtappningsställen för avloppsvattnet som tidigare var avsedda för tillfälligt bruk hade i ansökan om väsentlig ändring av verksamheten ändrats till mer regelrätta utloppsplatser för avfallsvatten, vilket ställde krav på effektivare behandling av avfallsvattnet. Därför, och med beaktande av försiktighetsprincipen förutsatte högsta förvaltningsdomstolen att tillståndssökanden ytterligare utreder åtgärder för att uppnå en huvudsakligen sluten vattencirkulation i anrikningsanläggningen, utreder lösningar enligt bästa tillgängliga teknik att minska avrinningen från sandmagasinet och minska nickelbelastningen, ökar uppföljningen av vattendragen och belastningen under perioder med stor avrinning, ökar antalet regelbundna kontrollpunkter för yt- och grundvatten samt uppvisar en uppdaterad plan för nedläggning av gruvan.

En långvarig verksamhet i anrikningsanläggningen kan även orsaka sådan förorening av vattendragen som försämrar möjligheterna att utnyttja A:s och B:s fastigheter för vattenrelaterat rekreations- och annat bruk. Eftersom föroreningen inte tidigare hade utretts tillräckligt, upphävde högsta förvaltningsdomstolen förvaltningsdomstolens och tillståndsmyndighetens beslut gällande ersättningarna, förpliktade verksamhetsidkaren att göra en utredning om eventuell förorening och återförsände ärendet till tillståndsmyndigheten för att till ersättningarnas del avgöras separat.

Miljöskyddslagen (423/2015) 5 § 1 mom. 1 och 2 punkten, 6 §, 7 § 1 mom., 17 § 1 mom., 20 §, 29 § 1 mom., 39 § 2 mom., 48 § 2 och 4 mom., 49 § 1–5 punkten, 52 §, 53 §, 54 § 1 mom., 62 § 1 och 2 mom., 90 §, 125 §, 126 § 2 mom., 129 §, 130 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Jaakko Autio samt miljösakkunnigråden Janne Hukkinen och Olli Malve. Föredragande Päivi Korkeakoski.