HFD:2024:64

Högsta förvaltningsdomstolen hade att avgöra om Regionförvaltningsverket i Lappland inom sin befogenhet och prövningsrätt som verksamhetsområde för ett renbeteslag kunde fastställa två självständiga renbeteslags verksamhetsområden i en situation där endast det ena renbeteslaget det vill säga renbeteslag A hade ansökt om sammanslagning av renbeteslagen och fattat ett beslut i anslutning till det, medan det andra renbeteslaget det vill säga renbeteslag B samtidigt hade motsatt sig en sammanslagning av verksamhetsområdena.

Enligt 6 § 3 mom. i renskötsellagen fastställs gränserna för renbeteslagens verksamhetsområden av regionförvaltningsverket. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det inte i renskötsellagen finns uttryckliga bestämmelser om regionförvaltningsverkets befogenhet i ett dylikt fall. Frågan har inte heller behandlats i lagens förarbeten. Med beaktande av renbeteslagens självstyre enligt renskötsellagen och att ett renbeteslag inte kan fatta beslut som är bindande för ett annat renbeteslag eller i stället för ett annat renbeteslag ansöka om fastställandet av dess gränser, skulle som utgångspunkt i tillämpningen av nämnda bestämmelse vara att fastställandet av ett renbeteslags gränser bör ske med samtycke av alla de renbeteslag som fastställandet gäller.

Regionförvaltningsverkets besluts lagenlighet skulle följaktligen bedömas med stöd av rättsprinciperna inom förvaltningen enligt 6 § i förvaltningslagen. Med hänvisning till det ovan stående skulle särskilt bedömas om regionförvaltningsverkets beslut att ändra renbeteslagens gränser hade uppfyllt kraven på jämlikhet och proportionalitet.

Regionförvaltningsverket hade ansett att det fanns så vägande renskötselmässiga skäl till sammanslagningen av renbeteslagen att sammanslagningen kunde fastställas trots det andra renbeteslagets motstånd. I bedömningen av om regionförvaltningsverkets beslut var proportionerligt i förhållande till det eftersträvade syftet det vill säga en ändamålsenlig renskötsel skulle man fästa uppmärksamhet vid de i renskötsellagen föreskrivna uppgifterna för renbeteslagen. Av utredningen i ärendet framgick inte att renbeteslag B inte hade klarat av sina uppgifter enligt renskötsellagen. Varken viten eller andra tillsynspåföljder hade riktats mot renbeteslag B på grund av underlåtenhet att iaktta bestämmelser eller föreskrifter. Renbeteslag B hade inte heller visats vara oförmöget att fatta för renbeteslagets verksamhet behövliga beslut. Renbeteslag B hade också yttrat sin beredskap att avtala om samarbete med renbeteslag A.

Med hänvisning till ovan stående ansåg högsta förvaltningsdomstolen att sammanslagningen av renbeteslagen A och B till ett renbeteslag med ett verksamhetsområde enbart på grund av renbeteslag A:s ansökan och beslut inte var nödvändigt för renskötseln. Regionförvaltningsverkets beslut var därför inte proportionerligt i förhållande till sitt syfte. Eftersom regionförvaltningsverkets beslut inte uppfyllde förvaltningslagens krav på proportionalitet och regionförvaltningsverket följaktligen hade överskridit sin befogenhet när det fastställde renbeteslag A:s beslut, var regionförvaltningsverkets beslut lagstridigt.

Renskötsellagen 6 § 3 mom. och 8 § 1 mom.

Renskötselförordningen 6 § 2 och 3 punkten

Förvaltningslagen 6 §

Se och jmf. HFD 2023:55.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari, Jaakko Autio och Joni Heliskoski. Föredragande Petri Leinonen.