HFD:2024:7

Ett undantag från behovet av planering på strandområden som hade beviljats för en bastu och en möteslokal. Förvaltningsdomstolen upphävde undantaget på den grunden att det enligt landskapsplanens bestämmelse om dimensionering av fritidsbebyggelse inte var möjligt anvisa en byggplats på stranden vid ifrågavarande damm och beviljandet av undantag därmed skulle medföra olägenheter med tanke på planläggningen och annan reglering av områdesanvändningen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att landskapsplanen inte i planeringssystemet för markanvändningen enligt markanvändnings- och bygglagen är avsedd att på ett bindande sätt styra enskilda byggprojekt. Den planeringsbestämmelse i landskapslagen om dimensionering av fritidsbebyggelse som avsågs i förvaltningsdomstolens beslutsskäl är inte en sådan skyddsbestämmelse eller byggbegränsning som har direkt rättsverkan när förutsättningarna för undantag för ett enskilt byggprojekt bedöms. Följaktligen kunde förvaltningsdomstolen inte upphäva undantagsbeslutet endast med hänvisning till planeringsbestämmelsen i landskapsplanen.

Markanvändnings- och bygglagen 25 § 4 mom., 29 §, 30 §, 32 § 1 mom., 72 §, 171 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari, Jaakko Autio och Joni Heliskoski. Föredragande Liisa Selvenius-Hurme.