HFD:2026:59

Stadsfullmäktige hade godkänt en delgeneralplan som möjliggjorde byggandet av sammanlagt sex till totalhöjden högst 300 meter höga vindkraftverk. Delgeneralplaneområdets östra kant gränsade till en vindkraftspark som ägdes av ändringssökanden. Delgeneralplanen möjliggjorde byggande av vindkraftverk som med hänsyn till den dominerande vindriktningen ligger ovanför ändringssökandens vindkraftverk på ett kort avstånd från dem.

Högsta förvaltningsdomstolen bedömde utgående från utredningen i ärendet, med beaktande av avståndet mellan de vindkraftverk som är närmast varandra i den nu ifrågavarande vindkraftsparken och i ändringssökandens vindkraftspark, den dominerande vindriktningen i området och den i delgeneralplanen tillåtna storleken på vindkraftverken, att det inte är uteslutet att förverkligandet av en vindkraftspark enligt delgeneralplanen, till följd av vakeffekten, vilken innebär att vindkraftverket sänker vindhastigheten och ökar turbulensen, skulle sänka elproduktionen i ändringssökandens vindkraftspark i så betydande grad att delgeneralplanen kan anses orsaka ändringssökanden oskäliga olägenheter.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att delgeneralplanen avseende konsekvenserna för den av ändringssökanden ägda vindkraftsparkens elproduktion inte var baserad på sådana utredningar och konsekvensbedömningar utgående från vilka det var möjligt att avgöra om planen uppfyllde kraven på generalplanens innehåll enligt markanvändnings- och bygglagen, att generalplanen inte får orsaka markägare eller andra rättsinnehavare oskäliga olägenheter. Eftersom delgeneralplanen inte var baserad på tillräckliga utredningar och konsekvensbedömningar i enlighet med 9 § i markanvändnings- och bygglagen måste stadsfullmäktiges beslut att godkänna delgeneralplanen upphävas som lagstridigt.

Markanvändnings- och bygglagen (132/1999) 9 §, 39 § 2, 3 och 4 mom. och 77 b §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Mika Seppälä, Anne Nenonen, Jaakko Autio, Joni Heliskoski och Tero Leskinen. Föredragande Hanna-Maria Schiestl.