Lagförslag om ny landskapslagstiftning om jordförvärv

Ålands landskapsregering har berett högsta förvaltningsdomstolen tillfälle att lämna synpunkter på ett utkast till förslag om ny landskapslagstiftning om jordförvärv.

Högsta förvaltningsdomstolen välkomnar lagförslaget, som i flera avseenden främjar ökad rättssäkerhet genom att förbättra den ifrågavarande tillståndsregimens genomskådlighet och förutsebarhet. Högsta förvaltningsdomstolen har granskat utkastet närmare särskilt ur synpunkt av rättssäkerheten och fäster följaktligen uppmärksamhet enbart vid vissa delar av lagförslaget.

I 11 § 2 mom. i lagförslaget anges att tidigare beviljade jordförvärvstillstånd inte gäller en fysisk person som erhåller hembygdsrätt. Om en fysisk eller juridisk person erhåller jordförvärvsrätt med stöd av lag åsidosätts ett tidigare beviljat jordförvärvstillstånd i tillämpliga delar. Bestämmelsernas formulering kunde övervägas vidare i förtydligande syfte i enlighet med vad som framgår av detaljmotiveringen till paragrafen. Avsikten torde vara att uttrycka att en person som erhåller hembygdsrätt inte längre har tillståndsplikt, och att en erhållen jordförvärvsrätt åsidosätter ett tidigare beviljat jordförförvärvstillstånd i tillämpliga delar.

I 11 § 3 mom. utvidgas tillståndsplikten till att omfatta föravtal där köparen erhåller faktisk förfoganderätt till egendomen. Den ytterligare kvalifikationen i bestämmelsen, enligt vilken det därtill ska vara fråga om ett konstgjort arrangemang, förefaller enligt detaljmotiveringen snarare vara avsett som kriterium för prövning av ansökan än såsom en tilläggsförutsättning för tillståndsplikten. Om avsikten är att samtliga föravtal som ger köparen faktisk förfoganderätt till egendomen ska omfattas av tillståndsplikt och prövas av tillståndsmyndigheten, borde bestämmelsen omformuleras, eventuellt genom att i detta sammanhang helt stryka hänvisningen till konstgjorda arrangemang. En bestämmelse i 20 § i lagförslaget ger i vilket fall som helst tillståndsmyndigheten möjligheten att avslå en ansökan på grunden att upplägget i ansökan utgör ett konstgjort arrangemang för att kringgå jordförvärvslagstiftningen.

Den sistnämnda bestämmelsen är även formulerad så att tillståndsplikten i fråga om föravtal tycks inträda vid erhållande av den faktiska förfoganderätten, inte vid ingående av föravtalet. Om detta är avsikten, lämnar för sin del bestämmelserna i 12 § 2 mom. det oklart vid vilken tidpunkt ansökan ska inlämnas i det fall att förfoganderätten erhålls vid en senare tidpunkt än ingående av avtalet.

Innehållet i 14 § borde enligt högsta förvaltningsdomstolens mening utarbetas vidare i förtydligande syfte, eventuellt genom att ändra på uppställningen av grunderna för beviljande av jordförvärvstillstånd. I bestämmelserna borde så entydigt som möjligt och med användning av ett så konsekvent språkbruk som möjligt, inklusive bl.a. användningen av tempus, anges vilka förutsättningar för tillstånd under respektive punkt som är sinsemellan kumulativa och vilka som är alternativa, vilka förutsättningar sökanden ska uppfylla, vilka förutsättningar markområdet ska uppfylla och vilka tilläggskrav som riktas gentemot tillståndsmyndigheten. Uppställningen och de språkliga formuleringarna i paragrafen avviker från sättet att ange grunderna för beviljande av juridiska personers jordförvärvstillstånd i 16 § och jordförvärvstillstånd för egentlig näringsutövning i 18 §.

Högsta förvaltningsdomstolen påpekar även en detalj i redogörelsen över rättspraxis avseende jordförvärvstillstånd i lagförslagets allmänna del (avsnitt 2.3.3.). Här noteras att besvären i de flesta fall avvisats av högsta förvaltningsdomstolen, då avsikten torde vara att ange att besvären i de flesta fall prövats men avslagits.

Utlåtandet har beretts av justitierådet Outi Suviranta, kanslichef Emil Waris samt referendarierådet Kristina Björkvall och högsta förvaltningsdomstolens kanslisession har givit sina synpunkter till det.

President Kari Kuusiniemi

Kanslichef Emil Waris