HFD:2026:47
Markanvändning och byggande – Byggnadstillsyn – Förvaltningstvång – Väsentlig ändring av användningsändamålet – Boende – Inkvarteringsverksamhet – Flyktingförläggning – Verksamhetens konsekvenser för markanvändningen
HFD:2026:47
18.06.2026
1693
2603/2025, 1002/2026
ECLI:FI:KHO:2026:47
Byggnadstillsynen i Esbo hade med hot om vite förpliktat det verksamhetsutövande bolaget som hyresgäst och bostadsaktiebolaget som fastighetsägare att upphöra med att använda två bostadshus som flyktingförläggning. Våningshusen låg inom ett i detaljplanen för flervåningshus avsett kvartersområde (AK). Det var fråga om en anstaltbaserad flyktingförläggning för väntetiden, och anläggningens maximala kapacitet var 300 personer. Verksamhetsidkaren hade vidare förbundit sig till att ordna nödbostad för minst 75 personer.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att den flyktingförläggningsverksamhet som drevs på fastigheten i många avseenden motsvarade sedvanligt boende. De boende var inkvarterade i egna lägenheter och de fick inga måltider serverade. Ingen detaljerad utredning fanns om omsättningen på flyktingförläggningens invånare eller hur länge de bodde i förläggningen men enligt utredningen i ärendet kunde vistelsen vara långvarig.
I flyktinganläggningens verksamhet ingick samtidigt även drag som avviker från sedvanligt bostadsbruk och vilka kan jämföras med inkvarteringsverksamhet. Bostadshusens lägenheter var möblerade och invånarna fick sängkläder till sitt förfogande. Invånarna erbjöds mottagningstjänster enligt lagen om mottagningstjänster och åtminstone utomhusområdena var bevakade. Trots att inkvarteringen var långvarig var inkvarteringstiden och omsättningen på invånarna förbunden med Migrationsverkets asylbeslut och tiden för beslutsfattandet.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att typiskt för verksamheten i en flyktingförläggning är omsättningen på de personer som omfattas av dess tjänster och snabba förändringar i förläggningens verksamhet. Med beaktande särskilt av verksamhetens tillfälliga natur och omfattning ansågs konsekvenserna av verksamheten i en bedömning enligt markanvändnings- och bygglagen motsvara mera inkvarteringsverksamhet än boende enligt det huvudsakliga användningsändamålet för ett AK-kvartersområde enligt detaljplanen. Miljö- och byggnadsnämnden hade därför kunnat förplikta ändringssökandena att med hot om vite upphöra med att använda bostadshusen som flyktingförläggning.
Markanvändings- och bygglagen 58 § 1 mom., 125 § 5 mom., 182 § 1 mom.
Ärendet har avgjorts av justitieråden Mika Seppälä, Anne Nenonen, Jaakko Autio, Joni Heliskoski och Tero Leskinen. Föredragande Anna Soininen.